Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Från stenyxan till moderna krigsvapen - De första kanonerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 FÖRSTA DELEN. FRÅN STENYXAN TILL MODERNA KRIGSV APENT
då man belägrade Metz 1324 och vid belägringen av Cambray år
1338.
Sedan engelsmännen på slagfältet vid Crécy den 26 augusti 1364
framfört tre fältkanoner — det var första gång sådana användes —
och genom dem förskaffat sig seger, skyndade så gott som alla
Europas militärmakter att skaffa kanoner, om de inte hade haft
funderingar i den vägen förut. Detta kan man nämligen misstänka, ty det
berättas i en skrift från Firenze av år 1325 att två officerare skulle
disponeras för tillverkning av kanoner och kulor. Tillverkningen av
krut, som förr skedde
mera hantverksmässigt
och inom de olika
härarna, blev mycket snabbt
en industri, och i
Augsburg, Spandau och
Lieg-nitz tillkommo krutbruk
respektive 1340, 1344
och 1348.
Stora järnbehållare,
ur vilka man med krutets
explosionskraft slungade
stenar, järnstycken och
andra hårda föremål —
det var den första
kanonen i all sin enkelhet.
Man hade till och med kanoner — om man nu får kalla det med detta
namn — av trä, varvid ett stort fat eller en ho av trä användes för
krutladdningens och projektilernas placering. I en trästam borrades
hål och insattes ett rör av järn eller koppar, och för att trädstammen
skulle hålla bättre beslog man den med järnband. Tyskarna kallade
sådana vapen för Donnerbüchsen, italienarna använde benämningen
bombarde, och fransmännen kallade dessa kanoner för canons, vilken
benämning även engelsmännen använde omväxlande med det nu hos
dem förhärskande gun.
Med de allt högre anspråk, som härledningen ställde på artilleriet,
måste naturligtvis dessa kanoner snart bli allt för svaga. Man
försökte då att tillverka kanoner på så sätt, att man smidde kanonrören
av järnstänger, som antingen hopfogades till en cylinder eller virades
kring kanonröret spiralformigt.
I fortsättningen försökte man att till kanoner använda gjutna
järnrör, men gjutjärnet spänges ju mycket lätt sönder. För att kun-
Fig. 12. Grusons snabbeldshaubits, monterad på
fältlavett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
