Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen: Instrument och apparater - Radio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIO
231"
ringsform för ett sådant variabelt motstånd visas i fig. 101, där E är
en ebonitplatta, som är genomborrad av en axel med handtag och
visare i den ena ändan och en glidkontakt M i den andra. Kontakten
släpar vid axelns vridning över motståndstråden, som är lindad på
metallplattan B och isolerad från denna genom asbestlagret A.
Tillledningen sker genom fjädern F, som tryckes mot axeländan och
genom skruven S till motståndstrådens ena ända.
Teckenschemats n :r 5 är en transformator, som består av två från
varandra skilda lindningar omkring samma järnkärna. N:r 6 är en
blockkondensator, som består av flera
lager stanniol åtskilda av
glimmer-blad. Vartannat stanniolblad är
ledande förbundet med kondensatorns
ena ända och vartannat blad med den
andra. De två bladsatserna äro
således isolerade från varandra av
glim-merbladen. Fig. 102 visar den ena
ändan av en sådan blockkondensator.
Stanniol- och glimmerbladen äro
monterade på en ebonitplatta E och
täckta av en annan ebonitplatta N.
De tjocka strecken mellan plattorna
beteckna glimmerbladen, de tunna
stanniolbladen, som äro böjda över plattan N:s ända och
sammanpressade under metallplattan P med tillhjälp av skruven S. Vid
denna skruv kopplas den ena tilledningstråden, den andra föres till
motsvarande skruv vid kondensatorns andra ända.
Den variabla kondensatorn (sch. n:r 7) är i allmänhet en
vridkondensator som i fig. 102. Dess kapacitet ändras genom att vrida de
rörliga plattorna mer eller mindre långt in mellan de fasta.
Slutligen komma vi till kristalldetektorn (sch. n:r 9), som är en
av de viktigaste delarna i en kristallmottagare. Detektorn består av
en mineralisk kristall, blyglans, kisel eller liknande, vilken är fast
insatt i en metallbussning och helt lätt beröres av en tunn metalltråd.
Beröringsstället mellan kristallen och metalltråden har den
egendomliga egenskapen, att en elektrisk ström blott kan passera
beröringsstället i en bestämd riktning, t. ex. från kristallen till metalltråden.
Om man därför kopplar in detektorn i en krets, som genomlöpes av
en växelström, kommer denna ström att omvandlas till en pulserande
likström över kristalldetektorn.
Fig. 100. Honeycombspole eller
korslindad spole monterad med
stickkontakt. (Ur "Ljus.")
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
