Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: Storstädernas tillkomst och deras tekniska utrustning - Omnibussar och spårvägar - Stadsbanor: Hög- och djupbanor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’258 TREDJE DEL. STORSTÄDERNAS TILLK. O. DERAS TEKN. UTRUSTN.
1891 funnos 6,500 km. elektriskt drivna sådana. På 1890-talet
började spårvägsbyggandet här i Europa att taga fart, och härvid korn
på många ställen förortstrafiken i första hand att draga nytta av
detta trafikmedel. Sålunda var Djursholmsbanan den första
elektriska spårvägen i vårt land. Stockholms södra spårvägar
elektrifierades år 1904; här hade förut spårvägarna drivits med ånga sedan
1887.
Beträffande spårens förläggande i gatans plan, så ligger
skenhuvudets överkant i jämnhöjd med beläggningen, under det att foten
vilar på en bädd av fina skärvor som understoppas. I begynnelsen
uppbars skenorna av långa slipers av trä, varav spårväg på engelska
fick namnet "tramvay" i det "tram" betyder timmer. I gata med
betongunderlag utgöres bädden av asfalt för att giva fjädring.
Mestadels har man luftledningar, då kommunikationen med
vagnarna förmedlas genom bygel eller "trolley", d. v. s. en trissa på en
stång, som följer tråden. Någon gång ersattes luftledningen med
underjordiska ledningar, såsom i Budapest, men dylik anordning är
mycket dyrbar.
Det karakteristiska vid driften är, att vagnarna antingen enstaka
eller 2 à 3 i grupp passera med exempelvis 8, 6 eller 5 minuters
mellanrum, och att passagerarna upptagas vid bestämda punkter i
gatorna.
Stadsbanor: Hög* och djupbanor
På grund av den sig snabbt ökande trafiken insåg man snart, att
spårvägarna ej ensamt kunde tillfredsställa behovet dels beträffande
kvantiteten av trafikanter, dels med avseende på snabbheten. Då
nämligen spårvägarna voro beroende av trafiken i gatorna, kunde
hastigheten ej vara vidare stor, och därför måste man kasta tanken
på att ytterligare utnyttja gatornas körbanor för ökad trafik med
större hastighet. De möjligheter, som då återstodo, voro att bygga
dels över, dels under gatorna. För medelstora städer är fortfarande
spårvägsdriften tillräcklig, men för storstäderna måste man gripa
till byggandet av "stadsbanor" som kunna vara antingen
överjords-banor eller underjordsbanor, vilka man även kallar hög eller
djupbanor.
Fördelarna med dessa äro, att tågen kunna hava stora
hastigheter, 2 à 3 gånger större än vid spårvägar, samt att tågen gå ofta,
blott ett par minuter mellan varje. Vid dylika banor måste man
dock hava särskilda stationer, som då förläggas vid de större trafik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
