Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Skrivtecknens uppkomst och utveckling genom tiderna - Alfabeten och språk i Österlanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 FÖRSTA DELEN. SKRIVTECKNENS UPPKOMST O. UTVECKLING
kassar = han sönderkramade). Språket har också uttryck för det
desiderativa, d. v. s. för en handling, som önskas av någon. Man
kan sålunda uppsätta följande språkregel: arabiskan har icke något
utvecklat tidssystem i fråga om verbens böjning; däremot har den
utvecklat formerna för aktionsarterna till en höjd, som är okänd
inom de indoeuropeiska språken.
En annan egendomlighet för det arabiska språket är, att det icke
kan bilda ordsammansättningar. Detta finner man eljes i alla
indoeuropeiska språk.
Det här omtalade språket har talats av de arabiska beduinerna
under årtusenden och de ha utvecklat det till ett kulturspråk av hög
rang. De minsta detaljer i den omgivande naturen har beduinen haft
öga för, varje minsta säregenhet hos öknen och dess djur har han
bildat ord för, även om han icke äger några uttryck för de stora
allmänna begreppen. Tidigt har han förstått att poetiskt behandla
språket, och han har i sina härliga beduinsånger funnit uttryck för
den drömmande kärleken och den stolta äregirigheten. Den arabiska
kärlekspoesien hör till världens underbaraste skaldestycken.
Arabiskan är numera det viktigaste av de semitiska språken; det
spelar samma roll inom den semitiska språkgruppen som franskan
inom den romanska och ryskan inom den slaviska. Arabiskan är
diplomatspråket inom de semitiska språken. Liksom en mängd
franska ord äro spridda som lånord i engelska, tyska och i de
skandinaviska språken, finner man arabiska ord i övervägande grad som
lånord i persiska, turkiska och egyptiska.
Den semitiska språkgruppen omfattar följande språk: assyriska
och babyloniska, vilka talades i det gamla Babylon och Assyrien,
ara-meiska, som talades i Syrien och kringliggande länder, hebreiska som
talades av israeliterna, feniciska, som talades i Syriens kuststäder,
och puniska, som talades i det gamla Kartago i Nordafrika.
Namnet semitisk bildades år 1781 av den tyske språkforskaren v.
Schlö-zer, som gick ut ifrån den indelning av jordens folk, som återfinnes
i första Mosebok 10. kap. och som börjar med dessa ord: "Detta är
berättelsen om Noas söners släkt. De voro Sem, Ham och Jafet."
Att de språk, som man nu kallar de semitiska, äro besläktade har
man länge haft reda på. Redan på 800-talet visade den lärde
rabbinen Jahuda ibn Korais från Nordafrika att hebreiska, arameiska och
arabiska voro besläktade språk, och år 1538 visade en fransman vid
namn Guilielmus Pastellus att syriska, samaritanska och etiopiska
även hörde till denna grupp. Då man lärde sig tyda de assyriska
kilskrifterna såg man snart nog, att även detta språk tillhörde den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
