Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Skrivtecknens uppkomst och utveckling genom tiderna - Alfabeten och språk i Österlanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFABETEN OCH SPRÅK I ÖSTERLANDEN
21-
semitiska språkgruppen. Långt innan man kommit till klarhet
beträffande de indoeuropeska språkens inbördes släktskap hade man fullt
klart för sig de semitiska språkens släktskap.
Liksom det till grund för de indoeuropeiska språken har legat ett
gemensamt indoeuropeiskt språk, så ligger också ett gemensamt
ur-semitiskt språk till grund för de olika semitiska språken. Detta
ur-semitiska språks hemvist är de arabiska öknarna; därifrån ha
stammar vandrat ut, och genom dessa vandringar har det semitiska
urspråket blivit klyvt i alla dialekter, som vi nu känna: assyriska,
feniciska, hebreiska o. s. v. Gång på gång ha massor av
nomadiserande beduiner på grund av överbefolkningen och hungersnöd brutit upp
från Arabiens torra, solstekta öknar och slagit sig ned i främre
Asiens feta och fruktbara floddalar. De ha segrat överallt, så att vi
veta oerhört litet om de folks kultur och språk, som de undanträngt.
Den första semitiska flodböljan från Arabien inträffade under det
4:de årtusendet f. Kr. En omfattande folkvandring ägde då rum
från Arabien till trakterna omkring floderna Eufrats och Tigris’
nedre lopp. Dessa folk fingo senare namnen babylonier och assyrier och
äro sålunda semiter.
I de fruktbara dalarna mellan de två floderna funno de
invandrande segerrika semiterna ett folk, som var bärare av en mycket hög
kultur och som talade ett språk, som var helt och hållet skilt från
semitiska; det var de s. k. sumererna. Vi äro icke i stånd att med
säkerhet avgöra hur mycket kultur babylonierna och assyrierna ha
mottagit från sumererna; men ett veta vi med absolut säkerhet, och
det är, att de från sumererna ha övertagit den skrift, som de senare
använde, d. v. s. den s. k. kilskriften.
Kilskriften är mycket invecklad och bygger på olika principer,
vilket i hög grad försvårar tolkningsarbetet. Namnet kilskrift
kommer av, att skriften är sammansatt av kilformiga figurer. Att
tecknen blivit kilformiga, beror på det egendomliga skrivmaterialet. Man
skrev på mjuk lera med en smal trälinjal, som man tryckte ned i
leran. När man höll detta redskap snett, liksom vi hålla en penna,
kom den främsta delen att gå djupare ned i leran och kom därför att
efterlämna ett kilformigt streck.
I vissa fall uppkomma några mycket invecklade kombinationer.
Samma tecken kan nämligen ibland uppträda både som ljudtecken och
som ordtecken, och här visar sig något mycket egendomligt.
Tecknet på sjätte raden å fig. 15 representerar som ljudtecken stavelsen
gal, som är ett sumeriskt ord och betyder "stor". Men på assyriska
heter stor bitu och tecknet kan därför som ordtecken få betydelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
