Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Skrivtecknens uppkomst och utveckling genom tiderna - Runorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUNORNA
27
mängd ruinskrifter, ansåg, att runskriften uppstått här i Norden på
Kristi tid, och att runtecknen härledde sig från de hebreiska
bokstäverna. Han såg mycket väl, att de hade vissa drag, som
överensstämde med latinska och grekiska bokstäver, men denna likhet
förklarar han på det sättet — i enlighet med den tidens allmänna
uppfattning — att hebreiska var källan till alla existerande språk. Vår
landsman Göransson, som levde ungefär 100 år efter
Worm, för runorna ännu längre tillbaka. Även han
anser, att runorna bildats efter de hebreiska
bokstäverna, men redan 2,200 f. Kr. och "här i Svea Rike".
Slutligen börjar man omkring år 1800 att uppställa
hypoteser om ett direkt samband mellan runorna
och de grekiska och latinska skrivtecknen. Det
stannade emellertid vid gissningar — den solida
grundvalen saknades.
Denna lades först med Ludvig F. A. Wimmers
arbete "Runeskriftens Oprindelse og Udvikling i
Norden" (1874). Han gjorde slut på den gängse
åsikten, att alfabetet med 16 bokstäver var det
äldsta. Han påvisar med all önskvärd tydlighet, att
runraden med 16 tecken blott är en specifikt nordisk
form av det germanska alfabetet med 24 bokstäver.
Med de sistnämnda som utgångspunkt anställer han
därefter en jämförelse mellan runorna och de
latinska bokstäverna, och han kommer till det resultatet,
att hela runalfabetet kan härledas från det latinska
så som detta såg ut under den yngre kejsartiden,
alltså ett par århundraden efter Kristus.
Förbindelserna mellan romarna söder om och germanerna
norr om Alperna voro livliga under denna period.
Det är därför naturligt att antaga, att någon
läs-kunnig man i en eller annan sydgermansk stam
försökt ändra den stora kulturnationens alfabet, så att
det kunde användas till att uttrycka ljuden i hans
germanska språk. Wimmers sammanställning av
latinska bokstäver och runtecken framgår av vidstående schema.
I fråga om en del tecken är överensstämmelsen fullt
tillfredsställande. I andra fall synes vid första ögonkastet skillnaden
mellan runan och dess förebild vara stor. Man får emellertid taga den
omständigheten i betraktande, att runorna ursprungligen voro
avsedda att skäras i trä, varför man undvek alla böjda linjer, som äro svå-
A (a)
B & (b)
C < (k)
D > <t>>
E M (e)
F V (f>
G »1 <j>
H N (h>
J 1 (i)
L (l>
M M (m)
N * (n>
0 * (O)
P K (p)
Q P <w>
R fc (r>
S * <S>
T t (i)
V h (u)
X x (g’
Y X (e-elt.l-LyJ;
z Y (zCR))
CD -O (ng)
DQ M (d)
Fig. 18.
Wimmers försök att
parallellisera
runalfabetet med
motsvarande
bokstäver i det
latinska alfabetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
