Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Skrivtecknens uppkomst och utveckling genom tiderna - Runorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 FÖRSTA DELEN. SKRIVTECKNENS UPPKOMST O. UTVECKLING
rare att skära än raka, samt vågräta streck, emedan dessa lätt
sam-manföllo med fibrerna i träet och därigenom blevo otydliga. Äger
man kännedom om dessa förhållanden, förstår man också, varför
t. ex. C blir < och F Y. Det skulle föra för långt att här följa alla
bokstävernas utveckling; vi skola blott följa några få. Tecknet M
ser något besynnerligt ut. Dess form är emellertid lätt att
förklara. Man har helt enkelt lagt E :et på sidan för att undvika
svårigheten med de tre vågräta strecken, f och n har man vänt upp och
ned, emedan det var lättare för runristaren att börja en bokstav
upptill än nedtill. Orsaken till, att M, N, O ändrats till M. i-, A, torde
vara, att de eljest lätt skulle sammanfalla med M. N.
Wimmers teori undgick emellertid icke kritik. Man ansåg
visserligen allmänt efter honom, att det latinska alfabetet varit förebild
för runskriften. Men den norske språkforskaren Sophus Bugge
sökte år 1898 påvisa, att även det grekiska alfabetet lämnat sitt bidrag,
och att det icke var sydtyska germaner, utan goterna i östra Mellan-
Fig 19. Exempel på ogamskriften, som de gamla irländarna använde. Som
synes, består alfabetet av ett system av parallella streck, och alfabetet är delat
i fyra avdelningar ("ätter", som det heter i fråga om runor).
europa, som givit upphov till runskriften. Denna teori fördes vidare
av den svenske forskaren Otto von Friesen (professor i Uppsala),
som i sitt arbete "Om runskriftens härkomst", 1904, framhöll, att
runskriften till största delen utgått från det grekiska alfabetet, men
från dess kursiva form, och uppkommit hos goterna vid Svarta
havet på 100-talet e. Kr., lämpats efter deras språk, från dem spritt
sig till Norden samt därifrån till Tyskland och anglosachsarna.
Professor Holger Pedersen i Köpenhamn har däremot uppställt den
åsikten, att runornas hemort är att söka i de södra Rhentrakterna, och
det är genom gallierna, som germanerna stiftat bekantskap med det
latinska alfabetet. Detta antagande söker han stödja genom att
uppställa en parallell mellan runorna och ogamalfabetet, irernas
gamla skrivtecken. Han fäster uppmärksamheten på, att båda
alfabeten äro indelade i ätter, att tecknarens ursprungliga följd
uppgivits — vare sig man antar, att det latinska alfabetet varit förebild,
eller man anser, att det varit det grekiska — och slutligen, att
användningen av bokstavsnamn är fullständigt parallell i de båda
alfabeten. Ogamtecknen ha liksom runorna långa namn, vilka äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
