Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Skrivtecknens uppkomst och utveckling genom tiderna - Språkuppfinningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPRÅKUPPFINNINGAR
43
ropeiskt språk med undantag av grekiska — vad skall den då tjäna
till? En annan invändning: danskan och engelskan visa, att man
mycket väl kan undvara en särskild objektform. Denna bör därför
icke förekomma i ett artificiellt språk. Taga vi pluralisformen: la
bonaj patroj, finna vi, att pluralis är uttryckt tvenne gånger, först i
adjektivet bona-j och sedan i substantivet patro-j. Det kunde vara
tillräckligt att säga: la bona patro-j. Man skulle genast se, att det
var fråga om pluralis. Engelsmannen gör på det sättet, när han
säger: the good fathers; endast substantivet har pluralisändelse.
Detta exempel blottar en av huvudbristerna i Zammenhofs system; han
bibehåller kongruenssystemet — på de ord alltså, som höra samman,
skall man även på formen kunna se, att de göra det. I esperanto
finnas mycket strängt formulerade ordföljdsregler; de måste bort. I
fråga om ordförrådet är esperanto icke heller så fulländat, som det
borde vara. För att taga ett enda exempel: hund heter på esperanto
hundo; detta ord användes endast i tyskan och de skandnaviska
språken; engelsmännen säga dog. Det vore rimligare att benämna djuret
i fråga kano, efter det italienska cane, det portugisiska cao, det
franska chien och det engelska canin, som betyder hundliknande.
Alla dessa invändningar förelades Zamenhof, och 1894 var han
villig att företaga vissa korrektioner av sitt språk, men senare nekade
han att utföra några som helst ändringar.
Under världsutställningen 1900 tillsattes en kommitté för att
dryfta möjligheterna av ett världsspråk. Denna "Kommitté för
införande av ett internationellt hjälpspråk" utsåg 1907 en
underkommitté, som skulle avgöra, vilket konstspråk som bäst lämpade sig för
de internationella förbindelserna. I oktober samma år sammanträdde
denna kommitté i Paris och diskuterade frågan vid 18 möten.
Följande språk voro representerade: franska, tyska, engelska,,
danska, italienska, polska (ryska). Av vetenskaper voro följande
företrädda : språkvetenskap, astronomi, matematik, kemi, medicin,
filosofi.
Våren 1908 utgåvos de ordböcker och den grammatika, som
utgjorde fundamentet för delegationskommitténs språk ido, och
ungefär samtidigt utkom månadstidskriften "Progreso", som bl. a.
publicerade diskussionsinlägg angående språkets principer och detaljer.
Ur objektiv språklig synpunkt är ido mera konsekvent till sin
byggnad än esperanto. Ido utgör en kombination av det bästa i
esperanto, idiom, neutral och andra liknande konstspråk. Nedan
följa huvudpunkterna i idos grammatik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
