Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Skrivtecknens uppkomst och utveckling genom tiderna - Kopparstick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOPPARSTICK
61
plåten ingnides plåten med en mjuk trycksvärta. Ingnidningen göres
omsorgsfullt, vanligen med en sudd, så att färg kommer in i alla
de graverade skårorna. Plåten avtorkas därefter och genom att göra
denna borttorkning på ett särskilt sätt kan konstnären få en fyllig
och varm ton över bilden. Plåten placeras nu i pressen, närmast den
lägges ett något fuktat papper, ovan detta en filt, papperet tryckes
mot plåtytan och avtrycket fastnar på papperet. För att kunna göra
ett nytt avtryck måste plåten ingnidas med svärta på nytt och
avtorkas på ytan. Genom detta förfarande får man konstnärligt
högkvalitativa bilder, men arbetstakten är ju något långsam. Numera
finns det snällpressar, vilka kunna utföra koppardjuptryck på ett
tillfredsställande sätt, men det konstnärligt individuella är
naturligtvis förflyktigat.
Det egentliga kopparsticket utföres uteslutande eller så gott som
endast med nålen, gradstickeln. Konturerna graveras på blankslipad
kopparplåt och teckningen göres sedan med olika slag av gravsticklar,
skavstål och poler järn.
Mest brukat torde kallnålsförfarandet vara. Benämningen
kommer av tyskans " kalter nadel". Graveringsarbetet utföres då med
en vass nål, vilken föres ungefär som ett ritstift. För fina lufttoner
i etsningar tillgriper man ofta kallnålen. De rembrandtska
etsningarnas bekanta skönhet har åstadkommits på detta sätt. För övrigt
kombineras ganska ofta de olika förfaringssätten vid kopparsticks
utförande. Svenska mästare på kopparstickets område voro A. T.
Gellerstedt och Carl Larsson.
Ett särskilt slag av kopparstick är "svartkonstmaneret" eller
mezzotintogravyren, av italienskans mezzo tinto, "mellanfärg".
Emellertid är det inte uppfunnit i Italien utan tillskrives den 1680
avlidne överstelöjtnanten Ludwig von Siegen från Hessen. Första
bladet av mezzotintogravyr är daterat år 1643. Uppfinnaren
meddelade sin konsts hemlighet till prins Rupert av Pfals, och från denne
har den framstående gravören Wallerant Vaillant inhämtat
förfarandets tekniska detaljer. Den ovan nämnde svenske målaren och
kopparstickaren Carl Larsson använde liksom svensken professor Axel
Tallberg med allra största framgång mezzotintogravyren.
Tillvägagångssättet avviker från det vanliga kopparstickets, ty i
mezzotintogravyren är det dagerpartierna, som framarbetas ur
skuggpartierna. Skuggpartierna framarbetas i vanligt kopparstick och
etsning ur dagerpartierna. Ett av holländaren Blooteling uppfunnet
verktyg, granuleringsstålet, användes för att bearbeta den plana
kopparytan, så att denna blir kornig eller knottrig. Granuleringsjärnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
