Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen: Skrivtecknens uppkomst och utveckling genom tiderna - Notstickning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 FÖRSTA DELEN. SKRIVTECKNENS UPPKOMST O. UTVECKLING
manuskripten så, att notstickaren kan läsa dem. Notskrivaren är
mera van vid den sysslan.
Men vi återgå till notskrivningen. Om vi gå tillbaka så långt
som till de gamla grekerna, skola vi finna att deras tonskrift inte
hade minsta likhet med vår. Den bestod av bokstäver och var högst
invecklad. Det var inte nog med att alla toner inom de båda oktaver
man bestod sig med hade särskilda namn — och några däribland
dubbla — utan dessutom hette också tonerna olika i alla de olika
tonarterna, vilka voro fem till antalet i stället för våra fattiga två, dur
och moll. Resultatet blev att man fick dras med inte mindre än 990
särskilda tontecken. För att få tillräcklig variation på bokstäverna
så måste dessa än ställas upp och ned, än lutas åt höger, än åt vänster,
än huggas av, än läggas omkull o. s. v. Men allt detta krångel kom
man emellertid inte på idén att göra sig av med förrän långt fram i
tiden. Det behövdes en man av Gregorius den stores kaliber för att
en reform skulle komma till stånd, men med honom kom den också.
År 599 avskaffade han den grekiska tonskriften och införde i dess
ställe de sju första bokstäverna ur latinska alfabetet och grundlade
sålunda tonsystemets indelning i oktaver. Fortfarande hade man
endast två oktaver, nämligen från stora A till ettstrukna a. Vårt
H kallade man B och den ton vi kalla B hette i gamla tider detsamma.
Det fanns alltså två toner med samma namn, vilket emellertid
ordnades på det viset att man gav bokstaven olika form och samtidigt
talade om B qvadratrum och B rotundum, varifrån våra
återställnings- och sänkningstecken ha att räkna sin uppkomst.
Jämsides med de gregorianska bokstäverna hade man funderat ut
även en annan tonskrift, med vilken man finner de äldre
kyrksång-erna noterade, nämligen de så kallade neumerna. Denna tonskrift
kunde nästan skryta av att vara lika konstbesynnerlig som den
grekiska, ty den bestod av en massa punkter, streck, hakar och andra
figurer, som pekade än hit och än dit. Meningen var att tecknen dels
genom sin ställning och dels genom sin form skulle göra klart för
sångaren hur han borde sjunga. Hur det var, insåg man emellertid
så småningom att det ganska lätt kunde ske små missförstånd med
detta system och man fann då på att dra upp ett par linjer, vilka
fingo namnen f och c. Härav uppkom så F-klaven, eller basklaven,
samt C-klaven, som numera sällan förekommer. Vår G-klav, eller
diskantklav, har tillkommit på samma sätt från g-linjens beteckning
med en bokstav. Vad de ovan nämnda neumerna beträffar, kan det
för övrigt förtjäna nämnas att de ursprungligen utgjorde tecken som
köranföraren gjorde i luften med handen eller en stav för att ånge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
