Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen: Textilindustrien - Spinning - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPINNING — HISTORIK
89
Det urgamla spinnverktyget var spindeln eller sländan, och den
princip, på vilken detta verktygs användning grundar sig, ligger allt
fortfarande till grund för även den modernast konstruerade
spinnmaskin. Samma är även förhållandet med vävstolens princip, att av
ett antal parallella trådar genom inflätning fram och åter av en mot
de föregående vinkelrätt tråd eller trådräcka framställa en vävnad.
Detta återfinna vi såväl i de äldsta anordningar för vävning som i
den modernaste maskindrivna, helt och hållet mekaniskt
arbetande vävstol.
Vad är det då utvecklingen egentligen har åstadkommit? Jo, att
den vid användningen av de gamla textilredskapen i allra högsta
grad i anspråk tagna mänskliga arbetskraften har mer eller mindre
fullständigt ersatts med mekaniska anordningar. Sålunda hava
maskiner kunnat ersätta, ja, till och med överträffa den skickligaste
spinnerskas finkänsliga fingrar. Likaså har vävstolen så
småningom utvecklats därhän, att ett ritat och målat godtyckligt mönster på
mekanisk väg kan återgivas i tyg av vävstolen.
Handspindeln eller sländan var ett synnerligen enkelt, fast på.
samma gång sinrikt instrument. Den bestod av tvenne delar, en
pinne och en ring. Pinnen var svarvad av ett eller annat hårt
träslag och hade en längd av vanligen omkring tre decimeter. Den ena
änden löpte ut till en spets, under det att den andra var rund eller
trubbig. Ungefär på en decimeters avstånd från den trubbiga
änden var spindeln som tjockast och hade där en genomskärning av
cirka 1,5 centimeter.
Kring detta ställe eller rättare sagt litet närmare den trubbiga
änden, som också var den undre, då spindelpinnen under arbetet hade
lodrätt läge, var den ovan nämnda ringen placerad. Denna ring
fick vara av något tungt material, ty dess uppgift var att verka
såsom ett slags svänghjul. Därför gjordes den vanligen av bly eller
i form av en genomborrad rund sten. Ofta gjordes ringen även av
tenn eller bränd lera.
Sländan kompletterades av ett annat redskap, den så kallade
rocken, vilken tjänstgjorde som hållare för det ospunna materialet
och som helt enkelt bestod av en träkäpp, på vilken spånadsämnet
fästes. Denna käpp var antingen fästad på en fotställning av till
exempel en träplatta, så att den kunde stå bredvid spinnerskan, eller
också fastgjorde hon den genom att sticka den under sitt bälte.
Spinningen tillgick nu på det sättet, att ett knippe fibrer utdrogos
med handen ur spånadsmaterialet till en kort tråd, i vilken fibrerna
lågo ungefär parallella. Änden av denna fästes vid spetsen av slän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
