Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: Järnindustrien samt hiss- och transportanordningar - Hantverk och storindustri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
TREDJE* DELEN. JÄRNINDUSTRIEN M. M.
För oss, som leva under en tid av teknikens rastlösa utveckling,
en tid som med rätta kan kallas maskinernas tidevarv, är det svårt
att fatta, att detta tidevarv utgör blott en mycket, mycket kort epok
i den mänskliga kulturens utvecklingshistoria. Så är det dock. Vi
kunna nämligen räkna denna epok knappast mera än hundra år
tillbaka, ja, även de enklaste metallverktygens historia är endast några
få årtusenden gammal, under det stenåldern, d. v. s. den tid, då
sten-verktygen voro de enda kända, med visshet kan räknas i
hundratusentals år, ja, enligt mångas mening millioner.
De stenverktyg, som uppenbarligen tillhöra den äldsta perioden
inom denna oerhörda tidrymd, bära mycket ringa spår av någon
egentlig ändamålsenlig bearbetning. Denna inskränkte sig till
bort-slagning av en flisa här och en flisa där, eller till sönderslagning av
större stenar och utsökning av lämpliga stycken. Man kunde på så
sätt skaffa sig tunga slagstenar eller spetsiga stycken, som voro
ägnade till jakt- eller slaktverktyg eller övriga den primitiva
människans redskap.
Den stenart, som mest lämpade sig för tillverkning av allehanda
skärverktyg var flintan, i det den lätt låter sig sönderflisa men
ändock har en mycket hård yta. Under årtusendens lopp lärde man
sig så småningom att av detta material förfärdiga ganska goda
verktyg. Man lärde sig ej blott att genom lämpliga slag bearbeta
flintan till önskad form utan även att slipa den hårda, oregelbundna
ytan fullständigt jämn. Långt före metallernas upptäckt hade
sten-verktygen nått en sådan fulländning, att man med flintan som
material ej kunde komma längre.
Den första metall som togs i bruk var koppar. Helt visst voro
dock flintverktygen betydligt överlägsna de verktyg, som
förfärdigades av detta ganska mjuka material. Den lättare formgivningen
banade dock vägen för kopparen, och då man sedermera lärde sig
att smälta tenn tillsammans med koppar, vilken legering benämndes
brons, fick man ett hårt material, som dessutom var lätt att gjuta.
Bronsen utträngdes emellertid snart av järnet, som man snart fann
besitta långt värdefullare egenskaper. Såsom verktygsmaterial kom
detta dock först riktigt till sin rätt, sedan man lärt sig göra stål,
vilket genom lämplig värmebehandling allt efter önskan kan göras
mjukt och smidigt eller hårt som glas.
Stenverktygstekniken, som hade kostat tusentals
människogenerationers arbete att utvecklas, hade härigenom spelat ut sin roll.
Dock var dessa generationers möda icke alldeles förgäves blott för
att ett nytt och bättre material hade uppfunnits. De kunskaper och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
