- Project Runeberg -  Uppfinningarna / 8. Olika industrier /
167

(1926)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: Järnindustrien samt hiss- och transportanordningar - Bearbetning eller formgivning genom slag eller tryck - Handsmidning - Maskinsmidning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MASKINSMIDNING

167

omnämnda lockplattor äro ofta utbildade med undersänken såsom av
figuren framgår. Den egentliga sänksmidningen, d. v. s.
materialets fullständiga formgivning i sänken, förekommer ej vid
handsmid-ning utan blott vid maskinsmidning för framställning av
massfabrikat.

Maskinsmidning.

Smidning med maskinkraft har dels till ändamål att bedriva
smidningen med större fart och precision, dels är den nödvändig för
framställning av mycket grova smiden, som fordra mycket kraftig
bearbetning. Som förut nämnts kan denna bearbetning antingen
försiggå medelst slag eller medelst tryck. I förra fallet användes
maskinhammare, i senare fallet smidespressar.

Maskinhammare finnas av i princip tre skilda typer:

Fallhamare (vattenhammare och hejare).

Ånghammare.

Fjäderhammare (egentliga, med fjäder av stål eller ock s. k.
lufthammare).

Vattenhammaren var den första mekaniskt drivna hammaren.
Smidesarbetena för ett par hundra år sedan voro visserligen sällan
större än att de gott kunde bearbetas för hand, även om t. ex.
framställningen av ett stort skeppsankare, som sammansvetsades av flera
delar, var ett nog så hårt arbete. Vid järnbruken däremot hade man
ett stort behov av kraftiga hammarslag för utdrivning av slaggen
ur de från ugnarna hämtade järnklumparna. Redan under
medeltiden använde man vattenkraft för att driva blåsbälgarna vid
järnbruken, och snart kom man på den tanken att använda vattnet även
för järnets hamring.

Vattenhammaren byggdes i likhet med den vanliga
handhammaren, d. v. s. med huvud och skaft, fast i mycket förstorad skala.
Skaftet, som, då hammaren ligger an mot städet, har ungefär
horisontal ställning, är lagrat på vridbara tappar. Hammarhuvudet
lyftes genom på vattenhjulets axel anbragta nockar, d. v. s. korta
armar, vilka en gång under varje varv stöter mot hammarens skaft,
för detta med sig ett stycke, varefter hammarhuvudet faller mot
städet av sin egen tyngd, så snart nocken blir klar för
hammarskaftet. Oftast utfördes detta så att nockarna tryckte ned ändan på
skaftet bakom vridningspunkten, s. k. stjärthammare, men de kunde
också verka direkt lyftande, antingen i ett utstående parti framför

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 13:51:58 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/uppf/8/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free