Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: Järnindustrien samt hiss- och transportanordningar - Bearbetning eller formgivning genom slag eller tryck - Maskinsmidning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
TREDJE* DELEN. JÄRNINDUSTRIEN M. M.
hammarhuvudet, s. k. mumblingshammare, eller också på skaftet
bakom detta, s. k. brösthammare.
Vattenhammaren kom snart till stor användning ej blott vid
järnverken utan även till bearbetning av grövre smiden i den mån
maskinindustrien i slutet av 1700-talet började växa fram. I fig. 18
visas en dylik gammal hammare från de Kruppska stålverken i Essen.
Ända till framemot 1800-talets mitt spelade stora vattenhammare en
utomordentlig viktig roll, men då framkom ett betydligt bättre
hjälpmedel för
smidning av stora
arbetsstycken, och numera är
denna hammartyp
endast av historiskt
intresse. Det nya
hjälpmedlet var
ånghammaren, men innan vi ingå
på denna, skall först en
senare framkommen
typ av fallhamare
beskrivas, den s. k.
hejaren.
Hejare finnas av
olika typer, för vilka
alla det karaktäristiska är, att hammarhuvudet lyftes och får fritt
falla ned på arbetsstycket, endast styrd under fallet av skenor
eller gejder. Den vanligaste typen är b r ä d h e j a r e n, se fig 19.
Hammarhuvudet är här fästat i nedre ändan av en bräda — vanligen
lönn eller bok — som kan röra sig upp och ned mellan två roterande
valsar. Då den ena av dessa föres in mot plankan, klämmes denna
mellan valsarna och lyftes uppåt. Då hammarhuvudet kommit så
högt upp, som motsvarar den erforderliga slagstyrkan, frigöres den
ena valsen och hammaren kan falla ned. På moderna hejare kan
man medelst en handspak inställa lyfthöjden och medelst en trampa
få hammaren att slå oupphörligt eller hållas svävande. Städet,
varpå hammaren faller, måste vara fastgjord i en tung och stabil stabbe,
som numera vanligen utföres av betong. För en hammarvikt av c:a
500 kg. skall städet väga ungefär 7 à 8 ton. Fallhöjden på en sådan
hammare kan varieras från i/2 till c:a 1% meter.
Brädhejare ägnar sig särskilt för sänksmide och användes så gott
som uteslutande härför, översänket fastsättes därvid vanligen i
hammarhüvudet, vilket sålunda måste löpa i väl passade gejder
Fig. 18. En gammal vattenhammare från
Kruppska stålverken i Essen.
(Ur "Siegeslauf der Technik".)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
