Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: Järnindustrien samt hiss- och transportanordningar - Tillverkning av vissa specialartiklar inom metallindustrien - Tillverkning av kulor - Från lyftstången till den elektriska kranen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN LYFTSTÅNGEN TILL DEN ELEKTRISKA KRANEN 285
nedfallande kulorna till olika lådor, där kulorna sålunda bliva
sorterade med mycket hög grad av noggranhet. Mycket stora kulor
sorteras ej på detta sätt, utan uppmätas i allmänhet med mikrometer.
FRÅN LYFTSTÅNGEN TILL DEN ELEKTRISKA
KRANEN.
När egyptierna och indierna i gamla tider byggde pyramider och
andra jättebyggnadsverk, hade de icke vår tids moderna anordningar
till hjälp. Upptransporterandet av de stora byggnadsblocken tillgick
efter våra förhållanden på mycket primitivt sätt med användande av
lyftbockar och lutande plan, vilka sålunda kunna betraktas som de
äldsta förekommande uppfordringsanordningarna och ett slags
föregångare till nutidens kranar och hissar.
Hävstången har från urminnes tider använts för
lyftningsändamål, vare sig det gällt att ur ett hål i marken med ett järnspett lyfta
en sten eller att med brunnsstången hissa upp ett ämbar vatten. Med
järnspettet åstadkommer man med relativt stor rörelse i den med
händerna omfattade spettändan en liten rörelse hos stenen. Kraften
på stenen blir då lika mycket större än den av personen utvecklade
kraften, som stenens rörelse är mindre än rörelsen hos den andra
ändan på spettet. Man kan även uttrycka förhållandet så, att
produkten av hävstångsarm och verkande kraft är vid jämvikt lika på
båda sidor om uppläggningspunkten. De gamla trevliga
brunnsstängerna, som man ännu i dag kan få se här och där på landsbygden, äro
rörligt upplagda på en i marken nedslagen påle och inrättade med en
tyngd eller motvikt i den korta ändan och en stång fäst i den längre,
genom vilken ämbaret hissas upp och ned i brunnen.
Ett annat exempel på hävstångsprincipens användning för
lyftningsändamål hava vi i vindspelet. Detta har på många platser
undanträngt brunnsstången, och även i sitt mest primitiva utförande
innebär det dock ur konstruktiv synpunkt ett framsteg. Vindspelet
i sin enklaste form består av en trumma — en avbarkad trädstam —
på vilken linan av- och pålindas, och drivkraften tillföres trumman
genom en vev eller stakar, inborrade i trumman vinkelrätt mot dess
axel. Ju längre stakarna eller vevarna äro i förhållande till trummans
diameter, desto mindre kraft erfordras för lyftningen. I mera
fulländad form med elektrisk eller annan maskinell drivkraft är vindspelet
ett av de viktigaste elementen hos ett modernt uppfordringsverk.
Vid Kungl. Flottans varv i Stockholm står en gammal kajkran.
Huru gammal denna är lär ej exakt kunna uppgivas, men den ombygg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
