Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fysikens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid tyckas dessa frön till naturvetenskap ej
ha funnit någon gynsam jordmån hos de flesta bland
de folk, med hvilka egypterna stodo i beröring. De
handelsidkande asiatiska nationerna hade närmast
andra syften. I samma mån fenicernas sjöfart
utvecklades och detta folk genom sina kolonier
och handelsresor erhöll noggrannare kännedom om
aflägsna länder, i synnerhet norra kusten af Afrika
(Kartago), ha troligen äfven hos dem framsteg blifvit
gjorda i naturkunnigheten. Många af de kunskaper och
uppfinningar, som man tillskrifver detta företagsamma
folk (salpeter, glas o. s. v.), kunna vi likväl ej
betrakta som förvärfvade på vetenskaplig väg; de voro
snarare slumpens verk och erbjuda som sådana ingen
måttstock för bedömande af den ståndpunkt, hvarpå
naturvetenskaperna då befunno sig. Att hebreerna
medförde en stor mängd insigter från Egypten,
lära vi af Moses’ böcker; men de osäkra politiska
förhållandena hos detta folk tilläto det ej att
egna naturvetenskapen någon fruktbärande vård. Mera
synes etruskernas allvarliga lynne ha vändt sig åt
utforskandet af naturens hemligheter.
Men egypternas egentliga arfvingar voro Greklands
snillrika folk. Dess förnämsta män fulländade sin
uppfostran i Egypten; under vidare resor gjordes
en mängd omedelbara iakttagelser, och det grekiska
lynnets liflighet kräfde sjelfständigt svar på
uppkommande frågor. Om derför Egypten äfven gaf den
första utvecklingen mäktiga eggelser, måste man icke
desto minde tillerkänna grekerna en sjelfständig
utbildning af alla vetenskaper, och bland dem äfven
af naturkunnigheten.
Till en början öfvade sig det filosofiska
skarpsinnet på förklarandet af verldens tillkomst
(kosmogoni); detta ledde till antagandet af urämnen
(element). Empedokles (460 f. Kr.) undanträngde genom
sin lära om de fyra grundelementen: eld, luft, vatten
och jord alla äldre teorier, och, märkvärdigt nog, har
denna dogm förstått att bibehålla sig ända till den
nyare kemins tid. Ty värr hade man dock under denna
på goda hufvuden så rika tid, omkring 500 f. Kr.,
ännu ej lärt sig inse värdet af iakttagelsen; en
sinnrik ide och några tillfälliga öfverensstämmelser
voro nog att sätta snille och flit i verksamhet för
att skapa ett verldssystem. Utmärkta och kunskapsrika
män ha derför ej heller gjort det gagn, som de med sin
förmåga skulle kunnat uträtta (Pytagoras). Först med
Demokritos från Abdera (d. 404 f. Kr.), Sokrates
och Aristoteles började ett nytt tidskifte. Om också
de förstnämda ej riktade naturvetenskapen med något
nytt material, var likväl den riktigare metod, de gent
emot sofistiken uppstälde, af största vigt; filosofen
från Stagira deremot, genom sin lärjunge Alexander
den store utrustad med omätliga hjelpmedel, utvidgade
på det mångsidigaste kännedomen om sakförhållandena
och gjorde derigenom naturkunnigheten till en
sjelfständig vetenskap, hvad hon förut ej varit.
Hvad särskildt fysiken angår, var det i början
stjernornas rörelser, som manade till forskning;
med astronomins utveckling gick den fysiska
geografins hand i hand. Eratostenes från Kyrene
(228 f. Kr.) var den förste, som försökte mäta
jordens omkrets. Beträffande ljusets fenomen och
de elektriska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
