Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyngden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
attraktionen. Väl hade redan Galilei genom de
ovederläggliga resultaten af sina undersökningar om
fritt fallande kroppar gifvit dödsstöten åt tron på
Aristoteles’ läror, men Newton nedbröt fullkomligt
den gamla murkna bygnaden. Med sin store föregångare
delar han alltså äran att hafva grundat den nyare
matematiska fysiken.
Isaac Newton föddes i Woolsthorpe i Lincolnshire
juldagen 1642 (gamla stilen). Sin matematiska
bildning erhöll han vid universitetet i Cambridge,
dit han kom, då han var 18 år gammal, och der den
lärde Barrow antog sig honom. Redan vid denna tid lär
han ha uppfunnit differential- och integralräkningen,
och kort derpå, då pesten föranledde honom att en
tid vistas på landet vid Woolsthorpe, upptäckte han,
1665, lagen för den allmänna attraktionen, hvilken
på jorden tydligast uppträder som tyngdkraft. Derpå
följde undersökningen om det ofärgade solljusets
sönderdelning i de prismatiska färgerna, och
då han 1669 besteg Barrows lärostol, hade han
redan skänkt verlden tre af de största ideer,
som någonsin blifvit framstälda. Vi kunna dock
här ej gifva någon utförlig lefnadsteckning af den
store mannen, hvars lif dessutom var mindre rikt på
minnesvärda händelser än på betydelsefulla arbeten;
vi måste nöja oss med att med några ord ha erinrat
om en af de ädlaste män, som gjort sig förtjenta af
efterverldens tacksamhet. Newton dog vid hög ålder
den 20 mars 1727 (gamla stilen), sedan han under den
sista tiden af sitt lif helt och hållet afhållit sig
från vetenskapliga arbeten. Han har dock lemnat efter
sig verk, hvartill hela generationer af medelmåttor
ej förmå åstadkomma något motsvarande.
Genom att jemföra sina slutsatser med Keplers
lagar fann Newton, att det sätt, hvarpå planeterna
röra sig, bestämmes af solens attraktion. Han fann
dessutom, att attraktionen aftager, då afståndet
mellan de hvarandra attraherande kropparna ökas. För
en vanlig betraktare är den skilnad, som afståndet
förorsakar, knapt märkbar, men för astronomerna
visar han sig i de rubbningar, som åstadkommas genom
stjernornas närmande till hvarandra, äfvensom genom
jordens närmande till andra planeter.
Dessa rubbningar genom massornas ömsesidiga
attraktion af hvarandra yttra sig i himlakropparnas
afvikelser från sina banor och ökad eller minskad
hastighet. Genom observationer häraf upptäckte man
planeten Neptunus, ja, beräknade till och med hans
storlek och plats på himmeln, innan något menskligt
öga ännu sett honom.
Attraktionens styrka är omvändt proportionel mot
qvadraten på afståndet, så att om afståndet mellan
två hvarandra attraherande massor blir dubbelt så
stort, blir attraktionen blott en fjerdedel af hvad
hon förut var.
Tyngdkraftens riktning mot jordens medelpunkt angifves
af det fritt hängande sänklodet. I följd af jordytans
storlek och omärkliga bugtighet förefalla oss
lodlinierna parallela med hvarandra, om de ej afvika
allt för mycket; men vid noggranna observationer
märker man det inflytande, som ojemnheterna på ytan
utöfva på tyngdkraftens riktning. Då kropparna utöfva
en ömsesidig attraktion, sträfva de ock att närma
sig hvarandra. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
