Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galileo Galilei - Pendeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I sjelfva verket beträdde han en ny väg; hans
uppträdande betecknar en vändpunkt. Vilja vi vara
vitne till, huru en af hans andes skönaste blommor,
kanske den skönaste, slår ut, förflyttom oss då för
ett ögonblick till det mystiska halfdunklet i Pisas
gamla ärevördiga katedral.
Det är en stor kyrkofest. Från koret klinga sköna
melodier genom de höga hvalfven, hundratals vaxljus
glimma genom rökelsemolnen, som insvepa högaltaret,
kyrkans skepp vimlar af en böljande menniskomassa,
kommande och gående och knäböjande på gammalt
mekaniskt vis. Genom de höga fönstren söker det klara
dagsljuset intränga, men i detta rum, dit solstrålen
måste bana sig väg genom brokigt målade fönsterrutor,
får han ej fritt belysa ett menniskoanlete. I en
ande går dock ett annat ljus upp. En ung student,
den nittonårige Galilei, står lutad mot en pelare.
Hans fader, tillhörande en af Pisas adliga
slägter, hade bestämt sonen för köpmansståndet
och, sjelf en vän af lärdom, gifvit honom en
utmärkt uppfostran. Men gossen insåg snart, att
hans uppgift var en helt annan än att handla med
siden och kryddor. Han besökte universitetet i sin
födelsestad och studerade medicin och Aristoteles’
filosofi. Men der andra blott trodde och tillbådo,
kände han sig frestad att pröfva och undersöka. Öfver
allt ser han ordning och regelbundenhet. Ingen annan
lag, säger han, än den naturen sjelf uppenbarar,
kan sammanhålla tingens väsen. Menniskors uttydningar
tillerkänner han intet värde, så vida de ej äro ett
klart uttryck af naturen sjelf, och detta äro de
sällan. Galilei har tidigt måst vänja sig att gå sin
egen väg. Han har sina egna tankar, och med dessa
står han der äfven nu i den höghvälfda domen ensam
midt ibland den böljande menniskomassan.
Musiken och ceremonierna omkring honom göra på honom
intet intryck. Hans blickar äro oaflåtligt riktade
åt ett håll: de följa de långsamma rörelserna af
en från det höga hvalfvet nedhängande ljuskrona,
i hvars svängningar han anar en regelbunden lag. På
lika långa tider beskrifver ljuskronan sina lika långa
cirkelbågar. Bakom henne svänger en annan krona lika
regelbundet, men fortare, och likväl ha båda samma
form och storlek och befinna sig för öfrigt under
samma förhållanden med den enda skilnaden, att den
första är fäst vid en högre punkt i hvalfvet än
den andra.
Skulle kedjans längd möjligen kunna ha något
inflytande på de strängt matematiska rörelserna? Dessa
iakttagelser och denna fråga skola, säges det, gifvit
anledning till den första af Galileis upptäckter:
lagen för pendelrörelsen, hvilken man kan säga utgöra
grunden för den epokgörande riktningen af Galileis
senare forskningar.
Pendeln. En pendel är hvarje tung kropp, som upphänges
så, att han under inflytande af en tilldragande
eller frånstötande kraft kan svänga kring sin
upphängningspunkt. I fråga om den vanliga pendeln
är denna kraft tyngdkraften; om rörelse skall kunna
ega rum, få således kroppens upphängningspunkt och
tyngdpunkt ej sammanfalla med hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
