- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / Andra bandet. Naturkrafterna och deras användning /
94

(1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pendeln

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tänka vi oss denna kropp blott som en tung punkt,
upphängd i ändan af en tyngdlös linie, ha vi en
matematisk eller enkel pendel. I verkligheten kan
en sådan ej åstadkommas, men genom dess antagande
skall man lättare förstå lagen för pendelrörelsen.
Äfven den enklaste pendel, som vi kunna förfärdiga
genom att upphänga en liten metallkula på en fin
silkestråd, är underkastad inflytande af friktionen,
luftens motstånd o. s. v., hvilka, om än aldrig så
litet, dock märkbart inverka på rörelsen.
Om i fig. 79 a är upphängningspunkten och e den
tunga punkten, så är ae jemvigtsläget. Bringar man
e till c, måste han i följd af sin tyngd söka att
falla mot jordens medelpunkt. För hans rörelse gälla
samma lagar som för fritt fallande kroppar, och vi
vilja nu först göra oss bekanta med de vigtigaste
af dessa.

Fallrörelse. I verldsrymden skulle
en kropp, som en gång blifvit satt i rörelse,
i evighet fortsätta sin väg i samma riktning och
med samma hastighet, ty han skulle der ej möta något
motstånd och ingen annan kraft, som kunde förändra
hans en gång gifna riktning. Men i närheten af jorden
deremot äro alla kroppar underkastade den från henne
utgående attraktionen. En uppåt kastad sten förmår
ej fortsätta sin ursprungliga, rätliniga väg;
tyngdkraften drager honom mot jorden, och
genom sammansättning af de båda krafter, som åverka
honom, kastkraften och tyngdkraften, blir hans bana
en helt annan. Hastigheten förändras, ty den
kraft, som sträfvar att aflägsna stenen från jorden,
försvagas genom den oafbrutet verkande tyngdkraften;
rörelsen aftager, tills hon blir lika med
noll (likformigt aftagande rörelse); från detta
ögonblick verkar tyngdkraften ensam, och nedfallandet
börjar. Om kroppen kastas lodrätt uppåt, fortsätter han sin väg i
samma riktning, ty tyngdkraften verkar i samma linie,
fastän åt motsatt håll. Men kastas han i horisontal
eller sned riktning, beskrifver han en kroklinie,
en så kallad parabel, som vi ofta haft tillfälle
att iakttaga och hvars teoretiska form man lätt på
papperet kan konstruera och beräkna.

Fig 79. Enkel pendel.

Låter man en sten fritt falla från en höjd, så att
han blott åverkas af jordens attraktion, blir hans
rörelse ej likformig. Erfarenheten har visat, att han
tillryggalägger under första sekunden en väg af 16,5
fot, under den andra 3 x 16,5 = 49,5 fot, under den
tredje 5 x 16,5 = 82,5 fot, under den fjerde 7 x 16,5
= 115,5 fot o. s. v., så att han efter 4 sekunders
förlopp har tillryggalagt en väg af 16,5 + 49,5 + 82,5
+ 115,5 = 264 fot. Hastigheten vid första sekundens
slut är 33 fot, vid den andras 66, vid den tredjes 99,
vid den fjerdes 132 o. s. v. (likformigt tilltagande
rörelse
). Dessa tal gälla naturligtvis endast för
jorden; på solen, der tyngdkraften är vida starkare,
skulle de ock blifva större, på månen deremot mycket
mindre; men det allmänna uttrycket för de lagar,
som öfver allt gälla för fritt fallande kroppar,
blir emellertid följande:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:21:36 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/uppfinn/2/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free