- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / Andra bandet. Naturkrafterna och deras användning /
105

(1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Centrifugalkraften

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ångkraften, som sätter svänghjulet i gång, eller den
ännu obekanta drifkraft, som gifvit himlakropparna
deras rörelse.

Om en kropp påverkas af en enda kraft och sedan
öfverlemnas åt sig sjelf, antager han en rätlinig
rörelse; men detta fall förekommer aldrig i
naturen. Der uppträda alltid flera krafter jemte
hvarandra, och om en bland dessa ständigt är
riktad mot en och samma punkt, kan hon, om hon är
tillräckligt stark, tvinga kroppen att rotera i en
bana, hvars medelpunkt den nämda punkten är.

I allmänhet kallas denna kraft centripetalkraft och är
i de allra flesta fall en yttring af tyngden eller den
allmänna gravitationen. Månen rör sig med den honom
en gång för alla meddelade hastigheten och roterar
omkring jorden, hvars attraktion, tyngden, håller
honom, liksom med en osynlig tråd, på ett bestämdt
afstånd från jorden. På samma sätt går jorden tillika
med de andra planeterna, stora och små, omkring solen,
och solen sjelf utgör e[j] heller den orörliga medelpunkten för verlden,
utan rör sig framåt med hela sitt planetsystem och beskrifver
tillika med en oräknelig här af andra solsystem en
bana kring någon för oss ännu obekant punkt i rymden.

Fig. 89. Rörelse i tangentens riktning.

Fig. 90. Rörelse i radiens riktning.

Så snart attraktionen eller centripetalkraften upphör
och kroppen öfverlemnas åt sin egen framhärdighet,
får han genast en rätlinig bana och rör sig då i
den tangents riktning, i hvars beröringspunkt han
befann sig, då centripetalkraften upphörde att verka
(fig. 89). Han aflägsnar sig således allt mer från
den punkt, som förut utgjorde centrum för hans
bana. Härutaf namnet centrifugalkraft. Att en
kropp under centrifugalkraftens inflytande äfven
kan aflägsna sig i radiens riktning, är tydligt af
fig. 90. Ett med vatten fyldt rör b svänges från
höger till venster kring punkten a, så att det med
de af de punkterade linierna cc’ och dd’, c’c’’ och
d’d’’ uttryckta hastigheterna ankommer till b’, b’’
o. s. v. Då röret antager läget b, har vattenytan
i punkterna c och d en hastighet, som till storlek
och riktning representeras af de nämda punkterade
linierna, och vattenpartiklarna sträfva på grund af
sin framhärdighet att bibehålla denna riktning och
hastighet oförändrade. När röret intager

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:21:36 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/uppfinn/2/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free