Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Iakttagelse af en brunngräfvare i Firenze - Torricellis försök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sugning, vinets i stickhäfverten, när den öfre
öppningen tilltäppes med fingret, och andra, till
hvilkas förklaring man antog, att naturen hade »en
afsky för tomrum», på latin horror vacui, i följd
hvaraf hon alltid och allestädes sträfvade att fylla
hvarje tomrum med det ämne, som var närmast till
hands, vanligast luft eller vatten.
Denna besynnerliga föreställning hade allt för länge
varit rådande, att det skulle fallit någon in att
tvifla på dess sanning, i synnerhet som man då ännu
ej lärt sig att anställa noggranna försök.
Hvilket svar än Galilei må ha gifvit brunngräfvaren,
kunna vi dock vara förvissade om, att den store mannen
sjelf ej trodde på horror vacui, ehuru det är ovisst,
om han ännu vunnit riktig kännedom om det nämda fenomenet.
Man påstår, att Descartes var den förste, som insåg,
att denna orsak var lufttrycket. Han skulle således ha
gjort en af de värdefullaste upptäckterna inom fysiken.
Men tillhör än första tanken Galilei eller Descartes, var
dock Torricelli, Galileis mest framstående lärjunge,
den förste, som genom experiment framlade tydliga
bevis för lufttryckets verkan, och vetenskapen hedrar
honom derför också med rätta som grundläggare af en
ny teori.
År 1643 eller 1644 anstälde Torricelli i Firenze det
försök, som ännu i dag utföres på samma sätt. Han
tog ett tjockt glasrör af omkring 3 fots längd,
som var tillsmält i ena ändan och så pass vidt, att
öppningen kunde tilltäppas med ett finger. Detta
rör fylde han helt och hållet med qvicksilfver,
tillslöt sedan öppningen med fingret, så att vid
omstjelpning ingenting kunde utrinna, och förde
denna öppning ned under ytan i ett med qvicksilfver
fyldt kärl. Då han nu borttog fingret från öppningen
och stälde röret lodrätt (fig. 95), varseblef han,
att qvicksilfret deri sjönk till en viss punkt a, och så
ofta han upprepade försöket, låg denna punkt alltid
lika högt öfver qvicksilfversytan b. Antingen röret
var 3 eller 6 fot högt, upptog qvicksilfverspelaren
deri alltid en höjd af omkring 25 tum. Den del af
röret, som var ofvanför qvicksilfret, var fullkomligt
tom, ty qvicksilfret i det större kärlet hade hindrat
luftens tillträde dit. Detta tomrum heter ännu i dag
det torricelliska tomrummet. Der fans ett vacuum,
men naturens horror derför hade funnit sin gräns.
Torricelli drog nu den slutsatsen, att, då vattnet i
pumpröret steg till högst 34 fot, men qvicksilfret i
glasröret endast till 25 tum och vattnets specifika
vigt förhöll sig till qvicksilfrets omvändt som dessa
höjder 1:13,6 = 25:340, orsaken till fenomenet
i båda fallen vore ett yttre tryck, och
Fig. 95. Torricellis försök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
