Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamlas åsigter om ljuset - Huyghens' undulations- eller vibrationsteori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af forskningar öfver ljusets egenskaper, som slutligen
skulle föra till de märkvärdiga upptäckter rörande
orsakerna till ljusets uppkomst, fortplantning
och verkningar, hvilka blifvit den nyaste tiden
förbehållna.
Till en början var det ljusets brytning, som åter
stälde frågan om ljusets inre natur i förgrunden. Vi
kunna här ej inlåta oss på en närmare undersökning
och måste nöja oss med att nämna, att Descartes
genom speglingsfenomenet föranleddes att betrakta
ljusstrålarna som bestående af små materiela delar,
Jemförande dem med kastade kulor, hvilka, träffande en
orubblig kropps yta, derifrån återstudsa i lika stor
vinkel mot ytan, som en infallande kulas riktning
bildar med denna. För att med antagandet af sådana
materiela ljusstrålar förlika ljusets brytning,
d. v. s. dess riktningsförändring vid öfvergången
från ett ämne till ett annat, t. ex. från luft till
vatten eller glas, måste man förutsätta, att ljuset
rör sig hastigare i ett tätare ämne (vatten, glas)
än i ett mindre tätt (luft). Fermat bestred detta,
påstående, att tätare ämnen böra utöfva ett större
motstånd mot ljusets rörelse än de tunnare, och tog
sin tillflykt till en särskild naturprincip för att
förklara brytningen. Härigenom uppstod för första
gången den vigtiga frågan om ljusets hastighet. Är
denna verkligen större i tätare än i tunnare ämnen,
kunde brytningsfenomenet hos ljuset förklaras genom
antagande af tillvaron af små, från den lysande
kroppen utgående ljuskulor. Man benämner denna åsigt
emanations- eller emissionsteorin. Är hastigheten
deremot mindre i vattnet och glaset än i luften,
strider en dylik förklaring mot erfarenheten och
måste förkastas.
Vi äro öfvertygade, att bland läsarna af detta
verk ej gifves någon som betraktar den möda och
ansträngning, stora andar nedlagt på lösningen
af så höga frågor som dem, hvarom vi nu tala, som
gagnlösa spetsfundigheter. Men till och med den,
som uppfattar den höga ståndpunkt, hvarpå vår tids
kultur befinner sig och känner sig vara en son af
en tid, som i så många hänseenden står öfver alla
förflutna tidsåldrar, riktar sällan tacksamhetens
blick nog långt tillbaka. Den stora mängden berömmer
frukthandlarna, men glömmer dem, som planterade
träden. I ett verk sådant som detta, hvilket har till
ändamål att göra uppfattningen af kulturens värde
allmän, är det på sin plats att fästa uppmärksamheten
vid dem, som jemnade marken och lade grunden, som
nu döljes af den praktfulla bygnaden ja, till och
med på dem, som, ofta förgäfves forskande, åtminstone
utvisade, hvilken mark, som ej låter använda sig.
Kort efter Descartes uppträdde Hooke (1665) och lärde,
att ljuset består af vibrationer eller dallringar, men
det var först Huyghens, som ur denna tanke utvecklade
en fullständig teori.
Huyghens’ undulations- eller vibrationsteori. Om vi
kasta en sten i en lugn vattenyta, se vi från den
punkt, der stenen träffar ytan, regelbundna vågringar
utbreda sig åt alla sidor, tills de, försvagade med
det växande afståndet, slutligen försvinna. När
en ring rör sig utåt, följer honom en annan, och i
ständig omvexling se vi samma delar af vattenytan än
höja sig till små berg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
