Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huyghens' undulations- eller vibrationsteori - Newton och emanationsteorin - Ljusets fortplantning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om ljuseterns elasticitet är åt alla sidor ohämmad,
utbreda sig ljusvågorna från en lysande punkt
likformigt åt alla sidor, och den framgående
vågen utgör en sferisk yta omkring den lysande
punkten. Är åter elasticiteten i skilda riktningar
icke lika, blir vågformen ej sferisk, utan efter
omständigheterna olika. Detta är händelsen vid
ljusets gång genom kristaller, som ej tillhöra det
s. k. reguliera systemet. I de flesta kristaller,
t. ex. kalkspat, bergkristall, turmalin m. fl.,
är eterns elasticitet olika i olika riktningar, och
derigenom framkallas en mängd märkvärdiga företeelser,
hvilka på det otvetydigaste visa riktigheten af
Huyghens’ undulationsteori.
Newton och emanationsteorin. Det är förvånande,
att Newton, hvars utomordentliga snille kommit
så många naturens hemligheter på spåren, ej
fullständigt anslöt sig till undulationsteorin,
som efter vår tids uppfattning är så enkel och så
otvunget förklarar ljusets fenomen. Visserligen
framgår ur hans skrifter, att han ej, såsom många
påstå, afgjordt förklarat sig emot denna teori, fast
mera kunna enskilda anmärkningar tydas som gillande
af den samma. Men till ett verkligt antagande deraf
kom han icke. Ej heller kan han anses ha fullständigt
omfattat emanationsteorin, hvars uppkomst, enligt hvad
vi antydt, ligger vida längre tillbaka. Liksom Kepler,
syselsatte han sig föga med frågan, hvad ljuset är,
men så mycket mera med undersökningen af de deraf
framkallade fenomenen, äfvensom med den matematiska
behandlingen af dessa.
För vår tids fysik är det en afgjord sak, att
ljuset, såsom redan Huyghens lärde, uppkommer genom
vibrationer. Fresnel, Young, Cauchy, Brewster, Malus,
Arago och andra ha så väl genom experimentala
forskningar som genom matematiska utvecklingar
på det mest öfvertygande sätt ådagalagt detta och
dermed visat möjligheten af ett samband mellan de
fysiska krafterna och af dessas förvandlingar i
öfverensstämmelse med den sedermera i den nyaste
tiden uppstälda principen om naturkrafternas
vexelverkan. De fysiologiska ljusfenomenen,
hvilkas lagar genom Helmholtz’ forskningar blifvit
så noga undersökta, bekräfta på det fullkomligaste
systervetenskapernas resultat, och satsen om ljusets
utbredning medelst vågor kan nu betraktas som
orubbligt faststäld.
Ljusets fortplantning. Att ljuset fortplantas
efter räta linier och åt alla sidor är lätt att
iakttaga. Man behöfver blott i linien mellan ögat och
en lysande punkt anbringa en ogenomskinlig kropp, för
att ljusintrycket ögonblickligt skall försvinna. På
detta sätt uppkommer en konisk, fullkomligt mörk
skugga, hvars gräns bildas af strålar, hvilka gå från
den lysande punkten, tangerande den ogenomskinliga
kroppens yta. Om ljuskällan icke är en punkt, utan
ett lysande föremål, utgå från hvarje punkt deraf
ljusstrålar och en särskild skugga uppkommer för
hvar och en af punkterna. Men då, på sätt fig. 195
antyder, många af dessa skuggor upplysas af andra
punkter, uppkommer, utom den fullständiga eller
s. k. helskuggan, äfven en ofullständig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
