Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Ljusets brytning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hos Julianus förekommer solens gudomlighet
under namnet »den sjustrålige guden», hvilket skall
vara af kaldeiskt ursprung.
Dessa forntidens poetiska åskådningssätt afspegla
sig på ett märkvärdigt sätt i vissa af den nyare
naturforskningens strängt matematiska teorier. Det
låter visserligen tänka sig, att sagorna om de sju
af Krischna lyckliggjorda jungfrurna och den rodiska
nymfens sju söner, liksom så många andra, blifvit
diktade på grund af den helgd, hvari forntiden
höll sjutalet; för oss utgöra dock dessa myter det
äldsta ursprunget till en färglära, hvilken, af
Newton lagd på en vetenskaplig bas, är den grundval,
hvarpå den nyare fysikens lära om ljuset hvilar.
Fig. 215. Ljusbrytning i vatten.
Ljusets brytning. Diamantens glänsande färgspel,
den bedrägliga fata morgana, de linsformigt
slipade glasens förmåga att för ögat tydliggöra så
väl det minsta som det mest aflägsna, den praktfulla
regnbågen – allt detta beror endast på ljusets
egenskap att antaga en annan riktning, då det går
från en genomskinlig kropp till en annan eller då
tätheten hos den kropp, i hvilken strålen rör sig,
är olika i de olika genomgångna lagren. Denna egenskap
benämnes ljusets brytbarhet. Det sagda kan förtydligas
på följande sätt. I ett tomt kärl lägges ett mynt, och
man ställer sig så, att kanten af kärlet bortskymmer
det; fylles nu kärlet med vatten, blir myntet genast
synligt. Riktningen hos de från myntet reflekterade
ljusstrålarna förändras vid öfvergången från vattnet
till luften, hvarigenom det blir dem möjligt att
inkomma i vårt öga, hvilket ej kunde ske, innan kärlet
fyldes med vatten (fig. 215). Bilden synes för oss
i en annan riktning än den, hvari föremålet befinner
sig; detta är äfven orsaken, hvarför man ej träffar en
fisk i vattnet, om man ej sigtar nedanför det ställe,
der han tyckes befinna sig.
Vid öfvergången från vatten till luft eller i
allmänhet vid öfvergången från ett
tätare till ett i optiskt hänseende mindre tätt ämne
brytes ljusstrålen från normalen, vid öfvergången
från luft till vatten deremot till normalen
(fig. 216). Vinkeln acd, som den infallande strålen
ac bildar med normalen cd, kallas infallsvinkeln;
brytningsvinkeln deremot är den, som den brutna
strålen bc bildar med normalens förlängning ce,
således vinkeln bce.
Fig. 216. Bestämning af ljusbrytningsförhållandena.
Med infallsvinkelns storlek ändras äfven brytningsvinkelns,
men på ett alldeles bestämdt sätt.
Förhållandet mellan vinklarna eller, riktigare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
