Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spektralanalysens resultat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heller syrgas och kisel; men att häraf sluta, att
dessa ämnen ej förekomma på solen, torde dock vara
förhastadt, då ännu ej utforskade omständigheter lika
väl kunnat inverka på dessa kroppars spektrer.
Men ej nog härmed: man har på detta sätt äfven kunnat
kasta blickar in i solens lifsverksamhet. Man har
i spektroskopet funnit ett instrument, med hvars
tillhjelp man när som helst vid klart solsken kan
uppvisa samt till läge, form och storlek bestämma de
gåtlika protuberanserna[1], hvilka man förut endast
kunde observera vid totala solförmörkelser.
Ett fenomen, för hvars iakttagande ännu åren 1868
och 1869 dyrbara expeditioner utrustades, har nu
blifvit tillgängligt för daglig observation och
undersökning. Allt häntyder på att protuberanserna
äro väldiga vätgasmassor, hvilka plötsligt samt under
högt tryck frambryta ur solkärnan, ty deras spektrum
består af flera ljusa linier, som öfverensstämma
med vätgasens. Riktar man spektroskopets fina
springa, genom hvilken ljuset infaller, radialt mot
solskifvan, så att denna endast till en ringa del
täckes, erhåller man jemte solspektret äfven spektret
af protuberansen, om en sådan befinner sig på denna
del af solkanten. Man kan ganska väl urskilja dessa
båda spektrer, äfven om de täcka hvarandra, emedan
solspektret är genomdraget af mörka linier, då
deremot protuberansens spektrum består af ljusa
linier, hvilka vid tillräcklig försvagning af
solljuset genom stark spridning ganska tydligt
framträda.
Man har genom spektroskopet funnit, att vissa af
nebulosorna äro gasformiga massor, man har undersökt
stjernfallen och eldkulorna och funnit deras
kärnor vara fasta glödande kroppar, emedan deras
spektrer äro kontinuerliga. Norrskenet, kometerna,
ljusfenomenen kring solen, coronan, zodiakalljuset,
med ett ord alla himlahvalfvets lysande fenomen ha
blifvit med spektralapparaten undersökta, och så
ung denna forskningsmetod än är – knapt tio år ha
förflutit, sedan han blef bekant – har han dock om
himlakropparnas beskaffenhet gifvit oss synnerligt
rikhaltiga upplysningar. Jansen, som upptäckte
protuberansernas vätgasnatur, Huggins, Miller,
Secchi, Herschel, Lockyer, Ångström m. fl. äro namn,
som ärofullt fästa sig vid den kirchhoff-bunsenska
spektralanalysens utbildning och framgångar; men då
vi nämna dessa, få vi ej glömma namnen på dem, som
genom de mekaniskt-optiska instrumentens fullkomnande
gifvit observationerna en ständigt ökad skärpa och
noggranhet, uttänkt nya apparater och derigenom
möjliggjort nya försöksmetoder: namnen Steinheil,
Merz och Browning.
Att de snillrika teorierna fullständigt förklara de
fenomen, på hvilka de tillämpats, är visserligen ännu
ej med full säkerhet bevisadt, ty då allt utom oss
endast på iakttagelsens och slutledningens väg kan
bli vår egendom, skola de vunna resultaten ännu allt
jemt förblifva hypotetiska. Men hypotesen närmar sig
allt mera vissheten, ju flera sakförhållanden han
blir i tillfälle att omfatta och ju färre af dessa
motsäga honom. De genom spektralanalysen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
