Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forntidens kännedom om elektriciteten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fjun, som skilde sig från ullen, till sig, för
att åter stöta bort dem, och beredde på detta sätt
de spinnande qvinnorna den roande anblicken af en
skenbart alldeles godtycklig lek.
Denna bernstenens egenskap att utveckla en
tilldragande kraft hade förskaffat honom namnet
elektron, af det grekiska ordet [grek: élkhein], som betyder
draga till sig, och hans benämningar i andra språk –
så t. ex. hette han hos latinarna harpax, "röfvaren",
hos perserna karuba, "den som rycker agnar till sig" –
tyda på, att denna hans egenskap redan tidigt blifvit
uppmärksammad.
Af namnet elektron härledde man sedermera namnet på
kraften sjelf och benämde denna elektricitet samt de
af henne framkallade fenomenen elektriska.
Men redan i forntiden kände man utom bernstenen äfven
andra kroppar, hvilka på samma sätt blifva elektriska,
t. ex. den blå ädelsten, som benämnes hyacint, och
under tidernas lopp har denna egenskap visat sig så
allmän och yttrat sig på så mångfaldigt olika sätt,
att läran om elektriciteten nu mera utgör en af de
betydligaste afdelningarna inom fysiken. Det stora
intresse, som de elektriska fenomenen framkallat,
grundar sig ej blott på de öfverraskande former,
hvarunder de så ofta framträda, utan äfven och i
synnerhet på den mängd för det praktiska lifvet
vigtiga tillämpningar, som kännedomen om dem medfört.
Huru mycket af det område, som vi nu mera veta
tillhöra denna egendomliga naturkraft, varit
bekant för forntidens forskare, torde vara svårt
att afgöra. Det kan visserligen förefalla, som om
en närmare kännedom om naturkrafterna i allmänhet
och den elektriska kraften och hennes verkningar i
synnerhet låge till grund för många religiösa bruk,
hvilkas inre betydelse prestkasten bevarade som
en hemlighet. Men sammanhöllos än dessa spridda
iakttagelser af en sådan kännedom af allmänna lagar,
som allena kan berättiga oss att gifva presternas
vetande namn af naturvetenskap, har han dock gått
fullkomligt förlorad och blifvit utan betydelse för
den nu varande elektricitetsläran. Hennes egentliga
begynnelse kunna vi först räkna från William Gilbert,
en betydande engelsk fysiker, hvilken undersökte
en mängd kroppars egenskaper i elektriskt hänseende
och i sitt 1600 i London utgifna arbete "De magnete"
uppstälde en rikhaltig förteckning på kroppar,
hvilka genom gnidning blifva elektriska.
Att elektriciteten, hvilken i sjelfva verket ej är
en mindre allmänt verkande naturkraft än ljuset och
värmet, så länge kunnat undandraga sig forskarnas
blickar, har sin grund deruti, att vi ej ega något
särskildt sinnesorgan för hennes uppfattande, hvarför
också endast hennes mest framstående verkningar ådraga
sig uppmärksamhet, och äfven då endast, om de på samma
gång åtföljas af mekaniska verkningar eller af ljus-,
ljud- och värmefenomen, hvilka vilkor endast sällan
på en gång uppfyllas. Sedan likväl Gilbert visat, att
ett stort antal kroppar genom gnidning kunde försättas
i elektriskt tillstånd, vände sig den uppblomstrande
naturforskningen med ifver åt den vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
