Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Positiv och negativ elektricitet - Ledare och oledare - Elektricitetsmaskinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elektriciteten ej är någonting annat än eter, som finnes
i verldsrymden och i alla kroppars mellanrum
(porer) och genom hvars vibrationer ljuset och
det strålande värmet fortplantas. En kropp, som i
normalt tillstånd innehåller en viss mängd eter,
blir positivt elektrisk, om han upptager mera eter,
negativt elektrisk, om en del af etern bortgår ifrån
honom. Utgående härifrån, har Edlund utvecklat en
omfattande teori för de elektriska fenomenen, hvilken
lofvar att för elektricitetsläran blifva af lika stor
betydelse, som undulationsteorin är för ljuset.
Ledare och oledare. Elektriciteten utbreder sig
med utomordentlig lätthet i vissa kroppar och kan
genom dessa, hvilka äfven kallas ledare, bortledas
till huru långt aflägsna ställen som helst. Andra
kroppar deremot finnas, hvilka hindra elektricitetens
rörelse; men liksom det ej finnes fullkomliga ledare,
hvilka ej göra minsta motstånd mot elektricitetens
fortplantning, finnes det ej heller några absoluta
oledare eller isolatorer.
Till de goda ledarna höra framför allt metallerna,
dernäst jorden och vattnet samt, i följd af det
senare, äfven menniskokroppen och gröna växter; till
de dåliga ledarna eller oledarna höra alla hartsarter,
den torra atmosferiska luften, svafvel, kautsju,
glas, silke och ett stort antal andra kroppar.
Fortplantningshastigheten uppgår vid minsta möjliga
motstånd hos den ledande kroppen till omkring 42 000
mil i sekunden; sannolikt är hon olika i olika
ledare. Äfven den bästa ledare gör motstånd mot
elektricitetens rörelse, och detta desto mera, ju
mindre hans tvärsektionsarea är. Han förhåller sig
som ett rör, hvilket i mån af sin större eller mindre
diameter äfven gör större eller mindre motstånd mot
det genomströmmande vattnet. I jorden utbreder sig
elektriciteten ögonblickligt.
Genom gnidning blifva i sjelfva verket alla kroppar
elektriska, men då ledarna genast afgifva sin
elektricitet, så vida ej särskilda anordningar äro
gjorda, dröjde det länge, innan man ville tillerkänna
dem några elektriska egenskaper. Men omgifver
man en ledare med en oledande kropp eller, som det
heter, isolerar honom, kan man i honom qvarhålla och
uppsamla elektricitet (konduktorer). Om vi fortfarande
föreställa oss elektriciteten som ett fluidum, synes
hon utbreda sig i ett lager på kroppens yta, hvilket
på en kula öfver allt har samma tjocklek, under det
att på annorlunda formade kroppar elektriciteten
samlar sig i större mängd på de mera framskjutande
delarna än på de öfriga. Undersöker man en ihålig
kula, som upptill har en liten öppning, skall man
finna, att, äfven om kulan är ganska starkt laddad,
endast en obetydlig qvantitet elektricitet befinner
sig på kulans inre yta och att den allra största
delen är samlad på yttre sidan. Vi återkomma närmare
härtill vid afhandlingen om åskledaren och återgå
nu till vårt egentliga ämne.
Elektricitetsmaskinen. Det väsentliga hos denna
apparat består ännu i dag, liksom hos den af Guericke
uppfunna, af en oledande kropp, som gnides, och af
ett riftyg. Detta senare står i ledande förbindelse
med jorden, då deremot den förra är isolerad. Som vi
förut sett, begagnade Guericke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
