- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / Andra bandet. Naturkrafterna och deras användning /
345

(1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektricitetsmaskinen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Konduktorn, eller rättare spetsarna, uppsuger
egentligen icke, såsom vi förut för korthetens
skull sagt, glasets positiva elektricitet, utan i
sjelfva verket inträder mellan spetsarna och glaset
en förening af positiv och negativ elektricitet på
samma sätt som mellan riftyget och glaset. Konduktorns
neutrala elektricitetsblandning sönderdelas genom
inverkan från glasskifvan: den negativa delen strömmar
genom spetsarna och neutraliserar glasskifvans
positiva elektricitet, medan den frigjorda positiva
stannar qvar och laddar konduktorn. Förenar man
riftyget med en sjelfständig konduktor i stället
för med marken, kan man i denna konduktor uppsamla
negativ elektricitet och det i lika stor mängd,
som skifvan utvecklar positiv.

Närmar man en laddad ledare till en annan, hoppar
elektriciteten öfver från den förra till den senare,
hvarvid man märker en gnista, och ett mer eller mindre
starkt sprakande ljud låter förnimma sig.

Fig. 317. Armstrongs ångelektricitetsmaskin.

Den grad, hvartill en konduktor kan laddas, beror
på storleken af hans yta. Laddningen får dock ej
öfverstiga vissa gränser, och från en för starkt
laddad konduktor bortgår elektriciteten till den
aldrig fullkomligt torra luften eller hoppar med
blixt och knall öfver till ganska långt bort stående
ledare. Den, som sett stora elektricitetsmaskiner
arbeta, inser väl, att de långa gnistor, hvilka kunna
framlockas ur en sådan, böra kunna utöfva en betydlig
inverkan på den menskliga organismen. För öfrigt
kan man äfven omärkligt urladda en konduktor,
om man till honom närmar en ledare, som är
försedd med en eller flera spetsar. Vid fuktig
luft är elektricitetsmaskinens verkan ingen eller
åtminstone högst obetydlig, och redan närvaron af
flera personer i ett slutet rum verkar hinderligt
på grund af den fuktighet, som andedrägten tillför
luften. Såsom god ledare, förlorar konduktorn genom
en enda urladdning nästan all sin fria elektricitet,
medan man t. ex. från glaset endast långsamt och som
svaga gnistor kan aflägsna elektriciteten derigenom,
att man t. ex. närmar knogen af ett finger till
det samma. Man bör derför handskas varligt med
den laddade konduktorn och väl akta sig för hans
stötar. Annorlunda blir dock förhållandet, om man vid
laddningens början sätter sig i ledande förbindelse
med konduktorn, antingen genom direkt beröring eller
genom hållande i en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:21:36 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/uppfinn/2/0357.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free