Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad är åskan? - Åskdundret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konduktorn till en elektricitetsmaskin. Uppmuntrad af
dessa tecken till elektricitetens närvaro, undersökte
han fenomenet grundligare, höll ett finger mot
stålnyckeln, och en stark gnista sprang nu ut ifrån
denna till hans kropp. Luftelektriciteten verkade
således på samma sätt som den med konst framkallade
elektriciteten. Det var, i förbigående sagdt, en
lycka för Franklin, att ej snöret var helt och hållet
fuktigt eller utgjordes af något mer ledande ämne;
försöket kunde eljest lätt ha kostat hans lif. Vid
senare försök lyckades han ladda en leidenflaska
med luftelektricitet, hvilken visade alla de bekanta
företeelserna. Franklin uppstälde äfven vid sitt hus
en isolerad jernstång för att kunna beqvämt verkställa
sina undersökningar. Stångens undre ända försågs med
två klockor, som gåfvo ett klingande ljud ifrån sig,
när luften egde en betydande elektrisk spänning.
De franklinska försöken upprepades på många ställen
med några ändamålsenliga förändringar. Så t. ex. band
en fransk vetenskapsman Romas sin drake vid ett
snöre, som var genomflätadt med en metalltråd,
men i sin nedre del, till skydd för blixten, var
af silke. För att ej behöfva framkalla gnistorna
med fingret begagnade han en metalledare, som stod
i förening med jorden genom en jernkedja och kunde
hållas med ett icke ledande handtag. Draken steg
omkring 600 fot i höjden och passerade luftlager,
som voro i hög grad elektriska, ty Romas erhöll
inom en timme tretio blixtar af omkring 10 fots
längd, åtföljda af ett buller, liknande knallen af
en pistol. Efter sådana försök måste tron på olj-
och salpeterartade dunster som blixtens orsak blifva
helt och hållet tillintetgjord.
Åskdundret. I samband med upptäckten af orsaken
till åskan lärde man äfven känna anledningen till
det alldeles oskyldiga tordönet eller åskdundret,
hvilket dock hos iakttagaren af ett åskväder injagar
den största skräcken. Det uppkommer helt enkelt af
dallringarna hos den våldsamt skakade luften. När
blixten genomtränger atmosferen, upphettas de
närgränsande luftpartiklarna i så hög grad, att
deras volym mångdubblas för att derefter, när värmet
fördelas, sjunka till hopa igen. Härigenom uppkommer
dånet. Det förstärkes genom återkastningen från de
olika molnen, bergen och skogarna. Emedan ljudet
fortplantas långsammare än ljuset, ser man blixten
förr, än man hör knallen, och den förra synes på
en gång i hela sin ofta flera mil långa bana, medan
ljudet af knallen endast småningom når örat. Om vi
antaga, att blixten på ett ögonblick framgått en mil,
framkallas ljudet samtidigt på alla punkter af denna
väg. Men det gifves intet ställe, der örat på en
gång kan mottaga alla de uppkommande ljudvågorna;
dessa hinna blott efter hvarandra örat, hvilket
följaktligen förnimmer knallen som ett ihållande
dån. Man hör af dess växande styrka, när åskan närmar
sig. I närheten af det ställe, der åskan slår ned,
förnimmes samtidigt med blixten ett enda slag. Är
åskan aflägsen, inträffar ett långt uppehåll mellan
blixt och knall. Detta ger oss ett beqvämt medel
att bedöma, huru långt borta hon är. Då blixten och
åskdundret uppstå i samma ögonblick, men ljusets
fortplantning kan i fråga om jordiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
