- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / Andra bandet. Naturkrafterna och deras användning /
363

(1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åskledarens inrättning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 331 visar en med åskledare försedd bygnad. AB är
den öfre stången med spetsen, sträckande sig öfver
bygnadens tak. Bäst är att för vinnande af större
motståndsförmåga gifva henne form af en uppåt långsamt
afsmalnande pyramid. Höjden är olika, vanligen 10
till 20 fot, och derefter rättar sig stångens äfvensom
ledningens tvärskärning. Stången bildas ofta af flera
sins emellan noggrant förenade delar. Nedtill vid
B, der hon uppstiger från takåsen, finnes ett litet
skyddstak för att hålla det ställe, der hon är fäst
i bjelken, fullkomligt tort. Man antager vanligen,
att en stång skyddar på en omkrets af 40 till 54 fots
diameter, så att en bygnad af mera än omkring 70
fots längd åtminstone erhåller två stänger, större
bygnader jemförelsevis flera. Naturligtvis är det
bättre att uppställa ett större antal stänger och
dermed besätta alla framskjutande punkter.

Genom ledningen BCD är stången bragt i förening
med jorden. Om flera stänger stå på en bygnad, kan
man för dem använda en gemensam ledning. Omvändt kan
man begagna två ledningar för en enda stång, på sätt
afbildningen visar. Den till jorden förda ledningen
nedgår i en brunn EF. Der detta ej låter sig göra,
föres hon åtminstone så djupt ned, att hon uppnår
ett fuktigt jordlager. Är ledningen af jern, måste
hon genom anstrykning så mycket som möjligt skyddas
för rost. Anordningen må för öfrigt vara hurudan som
helst, måste hon alltid uppfylla hufvudvilkoret,
att en oafbruten, icke för svag eller bristfällig
metallisk ledning eger rum från stången
till jorden, så att elektriciteten lätt kan från henne
uppstiga mot spetsen. Vid hvarje punkt, der ledningen
är afbruten eller starkt angripen af rost, kan man
befara, att elektriciteten söker sig en beqvämare
väg, hvarvid hon genom antändning eller splittring
kan åstadkomma skada. Det är derför nödvändigt,
att ledningen, som den vigtigaste delen af hela
åskledaren, tid efter annan underkastas noggrann
besigtning, så att möjligen uppkommen skada i tid
kan afhjelpas.

Fig. 332, 333. Ledningens sammansättning och anbringande.

Man var förr af den åsigten, att elektriciteten
framledes vid kropparnas yta, och att det derför vore
ändamålsenligt att göra ledningens yta så stor som
möjligt. Detta är likväl ett misstag, ty motståndet,
som elektriciteten röner vid sin rörelse, beror ej
af ytan, utan af tvärskärningen och blir så mycket
mindre, ju större denna är. Det är derför ej lämpligt
att minska ledningens tvärskärning under en viss
gräns. Mindre än omkring en fjerdedels qvadrattums
tvärskärning bör man ej gifva en åskledarstång
och ledning af jern. Använder man flera stänger
i förening med en gemensam ledning, kan dennas
tvärskärning lämpligen tagas lika med summan af de
tillhörande stängernas tvärskärningar. Ledningen
utföres vanligen af smidjernsstänger eller af grof
jernplåt. De särskilda delarna sammanfogas, på sätt
fig. 332 visar; fogytorna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:21:36 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/uppfinn/2/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free