Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åskledarens inrättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ändamålsenligast är dock att, såsom fig. 334 visar, vid E
grena ledaren eller förena honom med en metallskifva,
emedan jordlagrens vida större motstånd blott kan
öfvervinnas derigenom, att man gör de ledande lagrens
tvärskärning i samma mån större.
Via restaurationen af münstern i Freiburg fann
man vid åskledaren talrika spår af elektriska
urladdningar, men alla hade gått till framskjutande
metalldelar och endast gjort föga skada. Den nya
åskledaren utgår från den till vindfana tjenande
metallstjernan och utgöres af en utaf sex omkring
2/3 linie tjocka koppartrådar sammansatt trådlina,
hvilken föres till jorden och hvarmed alla domens
metallmassor äro genom gröfre koppartrådar förenade.
Åskledarens skydd blir verksamt endast under
förutsättning, att anordningen är gjord med
omsorgsfullt iakttagande af ofvan anförda
regler. Så t. ex. slog åskan den 15 maj 1777 ned
i ett krutmagasin i Purfleet och förorsakade en
explosion. Åskledaren, hvars stång hade en höjd
af 10 fot öfver bygnaden, lemnade ej skydd öfver
hela denna utsträckning, utan blixten träffade ett
framskjutande jernstycke på omkring 50 fots afstånd
från stången. Vid en bygnad i Heckingham nära
Norwich slog åskan ned den 17 juni 1793, oaktadt
der funnos åtta åskledarstänger, men den närmaste
var på omkring 44 fots afstånd. Utan tvifvel voro i
dessa fall åskledarens skyddsradier beräknade allt
för stora.
Den franska vetenskapsakademin har nedsatt flera
komiteer, i hvilka åtskilliga af århundradets
förnämsta vetenskapsmän suttit, för att behandla
frågan om åskledarens lämpligaste konstruktion. De
ha kommit till det resultat, att en åskledare med
tillspetsad öfre stång förmår kraftigt skydda på en
radie lika med stångens dubbla höjd. Om bygnadens
beskaffenhet hindrar anbringandet af en stång på
den plats, som hon efter denna regel borde hafva,
kan man sätta de mest framskjutande delarna af taket
i ledande förening med hvarandra och sedan med
jorden. Vindfanor, stänger, som uppbära stjernan
eller kulan på torn, kunna, så framt de ej skjuta
för långt in i det inre bjelklaget och komma för nära
intill klockorna, omedelbart användas i stället för de
öfre åskledarstängerna. Gas- och vattenledningsrör
erbjuda en förträfflig ledning derigenom, att de
stå i förbindelse med stora, i jorden liggande
metallmassor. När en bygnad står på ett berg eller
på en högslätt, aflägset från alla sådana ställen,
som äro synnerligt egnade att draga blixten till sig,
måste han tydligen fordra större skydd, än om han
stode i en djup skogbevuxen dal. Utförandet af ett
åskledningsarbete bör endast anförtros åt erfarna,
med de fysiska lagarna för apparatens verkan fullt
förtrogna tekniker.
Vidden af det gagn, Franklins uppfinning gjort,
kunna vi visserligen ej uttrycka i siffror, men om
vi betänka, att vår tid allt mer utrotar skogarna,
dessa naturliga dammar mot åskans raseri, måste vi
betrakta det faktiska aftagandet af olyckshändelser
genom åskslag som ett framsteg, för hvilket vi
ha att tacka den store amerikanen, och obetingadt
medgifva honom den sköna ära, som innefattas i dessa
d’Alemberts helsningsord:
Eripuit coelo fulmen sceptrumque tyrannis.
(Blixten han ryckte från himmelen ned och spiran från våldet).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
