Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Underjords- och undervattenskablar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försiggå, innan någon verkan kan utöfvas vid
kabelns andra ända. Denna omständighet gör sig vid
långa submarina ledningar i så hög grad gällande,
att t. ex. på en linie mellan Frankrike och
Australien åtgår en tid af ungefär tio minuter, innan
ledningstråden blifvit laddad och den kontinuerliga
strömmen framträdt, d. v. s. innan ett telegrafiskt
tecken kunnat göras.
Vi ha redan vid beskrifningen af leidenflaskan
sett, huru den elektriska spänningen i de båda
beläggningarna, alltså här hos tråden och vattnet,
om hon blir för stark, kan genomborra det hinder,
som söker sätta sig emot föreningen af de elektriska
fluida. Inträder vid en underhafskabel ett sådant
fall, att guttaperkabetäckningen i följd af den
elektriska spänningen genomborras, är isoleringen
förstörd, och man har i de flesta fall mycket svårt
att upptäcka det felaktiga stället. Innan man af
dylika exempel erhållit tillräcklig erfarenhet, har
mången kabel sålunda blifvit obrukbar. Man trodde
sig böra använda starka batterier för att öfvervinna
det motstånd, som förorsakades af ledningens längd,
medan man dock just derigenom framkallade en mycket
farlig tension mellan den elektricitet, som fans i
tråden, och den, som blef bunden i vattnet.
För att ej göra den elektriska spänningen allt för
stor bör man använda mycket svaga batterier. En
svag ström, i synnerhet då han under vägen förlorar
en del af sin styrka, kan vid den andra ändan blott
frambringa svaga verkningar; derför kunna ej heller de
vanliga apparaterna, som begagnas vid luftledningen,
användas vid underhafsledningar, som ha en större
längd.
Inträda vi på en vanlig telegrafbyrå, kan örat ej
allenast genom nyckelns rörelse uppfatta, hvad som
afsändes, utan äfven genom skrifmaskinens, hvad som
ankommer. De mest aflägsna orter tala hörbart med
hvarandra. Så är ej fallet med en af den atlantiska
kabelns stationer. På de förra gå och komma budskap
i alla riktningar, på den senare förhimmes blott en
stämma: rösten från jordens andra halfklot.
Midt uti ett stort mörkt rum sitter en person
med blicken genom en tub oaflåtligt fäst på en
graderad elfenbensskala, der en fin ljusstrimma synes
oupphörligt flytta sig. Denna ljusstrimma återkastas
från en liten spegel i mottagningsapparaten och
kommer ursprungligen från en starkt lysande lampa,
som är anbragt bakom en skärm, hvarpå nyss nämda skala
sitter. Under skalan finnes nämligen i skärmen en smal
öppning, hvarigenom ljuset från den för öfrigt väl
inneslutna lampan framsläppes. Innan denna ljusstråle
når spegeln, går han dock först igenom en framför
honom anbragt konvergerande lins, hvars brännpunkt
infaller nära spegelytan. Mottagningsapparaten
är uppstäld på några fots afstånd framför den
hvita skalan, och ljusbilden synes derför på den
samma flytta sig ganska mycket, oaktadt spegelns
vridning är så ytterst liten, att hon ej kan direkt
observeras. Denna för ögat omärkliga rörelse hos
en nästan fjäderlätt kropp är den enda verkan,
som den från afsändningsstationen genom kabeln
utskickade svaga galvaniska strömmen vid framkomsten
till mottagningsstationen utöfvar på dess apparat,
och ändock är denna apparat med den yttersta omsorg
konstruerad och i högsta grad känslig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
