Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forntidens kunskap om magneten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi behöfva knapt säga, att denna sten är det under
namn af magnet eller magnetsten bekanta mineral,
hvars underbara egenskap, liksom en Ariadnes tråd,
visar styrmannen, huru han i natt och dimma skall leta
sig fram på den gränslösa oceanen, och leder honom
med samma säkerhet, som om han befunne sig på en
banad väg.
Magneten är ett slags jernmalm; han består af
jernoxidoxidul, en förening, som endast genom en
obetydlig halt af syre skiljer sig från vanlig
jernrost. Han har sitt namn af den lydiska staden
Magnesia, i hvars granskap de jerngrufvor lågo,
från hvilka han erhölls. Han kallades äfven lydisk
sten, heraklessten m. m. och begagnades redan af
forntidens prester för att gifva deras ceremonier en
hemlighetsfull prägel.
Lucretius berättar om jernringar, som voro upphängda
i taket till ett tempel och blott genom sin inbördes
dragningskraft häftade vid hvarandra. Man kände
magnetens verkan, och oerfarna tiders rädsla öfverdref
denna verkan på långa afstånd, så att man berättade om
stora magnetberg i oceanen, hvilka redan på långt håll
drogo allt jern till sig och oupphörligt ledde fartyg
ur deras kosa, innan man af någonting annat kunde ana
den farliga klippans närhet. Dylika sagor bibehöllo
sig en lång tid till stor skada för sjöfarten, och
ganska eget är, att just samma kraft, hvilken man då
ansåg så olycksbringande, genom en sedermera upptäckt
annan yttring af henne blef ett medel att lifva modet
till befarande af det okända verldshafvet.
I Europa tyckes man under forntiden endast ha
beundrat magnetens dragningskraft; hade man känt hans
egendomliga riktningskraft, skulle hans användbarhet
som vägvisare på land- och sjöresor legat så nära,
att hon väl knappast skulle kunnat förbises. Deremot
vet man, att kineserna redan mer än 1 000 år före
vår tidräkning hade små magnetiska balanser, som
visade dem vägen genom Tatariets omätliga stepper;
en på balansen anbragt docka pekade alltid med den
utsträckta handen åt söder. I tredje århundradet
e. Kr. begagnade sig kineserna redan af en vid en
silkestråd upphängd magnetnål. I vesterlandet och
sannolikt äfven hos nordens sjöfarande nationer
upphängde man sjelfva stenen i en tråd eller
lade honom på en brädlapp och lät honom flyta på
lugnt vatten. I den gamla franska romanen om rosen,
som skrefs 1180, omnämnes magneten under namn af
marinette, hvilket redan antyder på förhållanden till
sjöfarten. Den egentliga uppfinningen af kompassen
tillskrifver man en viss Flavio Gioja från
Amalfi, hvilken lefde omkring år 1300, ehuru några
påstå, att Marco Polo skall ha lärt bruket deraf
hos kineserna. Emedan magneten vägledde resande,
kallades han hos de nordiska folken leitstain eller
leitarstain, och det är sannolikt, att han redan
ganska tidigt var känd i Sverige och Norge, ty hans
fyndort är alldeles icke inskränkt till de lydiska
bergverken; man träffar honom i stor mängd i lager
eller klumpar vid Dannemora, Arendal, i Sibirien,
England, Harz, vid Pirna o. s. v., der magnetstenen,
som öfver allt har de anmärkta egenskaperna i lika
hög grad, bearbetas som den bästa malm för vinnande
af jern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
