- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / Andra bandet. Naturkrafterna och deras användning /
481

(1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De rytmiska instrumenten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

små urhålkade trästycken i form af nötskal, hvilka
medelst ett snöre fästas kring fingrarna och i
takt slås mot hvarandra. Till rytmens markerande
tjenar derjemte tamburinen, en med ett spändt
trumskinn öfverdragen och med bjellror besatt
träring. Tamburinen begagnas vid dansen, då han med
venstra handen hålles öfver hufvudet och af den högra
anslås med baksidan af fingrarna.

Trumman i sina olika former: hvirfveltrumman (liten och hög), larmtrumman (bred och låg) och bastrumman, är beslägtad med tamburinen, men har en fullständigt sluten kropp af trä eller messing, ofvan och nedan försedd med ett
spändt skinn, trumskinnet.

Bland metalliska slaginstrument böra nämnas bäckenen,
platta, något kupiga och väl hamrade tallrikar, triangeln, den i janitsjarmusiken brukliga halfmånen och tamtam, till formen en stor, rund, något hvälfd metallplåt med smal kant. I likhet med gongen, en stor elliptisk trumma, spelar han en betydande
rol i den kinesiska statsmusiken.

Intet af dessa instrument har någon bestämd
ton. Deras klangverkan utmärkes genom det samtidiga
framträdandet af ett ganska stort antal oharmoniska
partialtoner, hvarför deras musikaliska värde
också är ganska ringa. För öfrigt har den moderna
dansmusiken gått ännu mycket längre och använder
som pikanta klangeffekter icke allenast bjellror,
tamtam m. m., utan härmar äfven lokomotivets
skrammel och gnisslande, pisksmällar, åskdunder
m. fl. retningsmedel.

Högre än nämda tonverktyg stå sådana slaginstrument,
som ega bestämd tonhöjd och således äro användbara i
melodiska och harmoniska tonförbindelser.

Pukorna äro trumartade instrument med
en halfklotformig, ihålig kropp af koppar, hvaröfver
ett skinn är spändt. De brukas vanligen parvis och ega
således två toner.

Klockorna bestå af vissa metallblandningar. Deras
tillverkning utgör en särskild konst, klockgjuteriet,
hvarom mera i fjerde bandet.

Fig. 432. Klocka från 6:e seklet.

Klockorna äro sannolikt en kristen uppfinning. Grimm
härleder det tyska namnet från det fornhögtyska
diu clocha och detta från clochen, slå, knacka. Den latinska benämningen är campana, äfven nola, som skall ha gifvits dem, antingen emedan de första klockorna götos i Nola i Campanien, eller emedan malmen från denna ort ansågs för den bästa. I 9:e
seklet nyttjade de offentliga utroparna en liten klocka, tintinnabulum, och man kan antaga, att ett så
enkelt instrument snart förfärdigades i olika form
och storlek. Afbildningar af klockor och klockspel
påträffas redan i handskrifter från ganska tidiga
århundraden. En klockas grundton beror af öppningens
diameter, af tjockleken, elasticitetsförhållandena,
äfvensom af vigten. Men jemte grundtonen uppträder
i hvarje klocka äfven en stor mängd öfvertoner,
bland hvilka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:21:36 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/uppfinn/2/0493.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free