Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harpan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan den äldsta autentiska formen nummer 3 och
den spända jagtbågen, under påstående, att dylika
instrument blifvit funna i en gammal sarkofag. Om
så verkligen förhåller sig, har för oss på sin höjd
endast kuriositetens intresse.
Hos de gamla egypterna, på hvilkas monument harpan
först möter oss, erhöll hon allt efter sin olika
användning en olika form. De smärre harporna (3
och 4) begagnades äfven som marschinstrument och
buros vid sådana tillfällen på venstra axeln,
förmodligen medelst en rem fästa i temligen
horisontal ställning, samt spelades med båda
händerna. De större instrumenten hade ett större
strängantal, hvilket under tidernas lopp och den
musikaliska bildningens fortskridande allt mera
ökades. Man fäste äfven allt mera afseende vid
instrumentens fullkomnande och deras utstyrsel,
och afbildningar så väl som de i original till vår
tid bevarade instrumenten röja den höga grad af
konstfärdighet och smak, den tidens instrumentmakare
uppnått. I synnerhet tyckes man ha nedlagt all
möjlig konst på de instrument, som presterna spelade
vid tempeltjensten. Instrumentkroppen var på det
prydligaste utskuren, målad, försedd med symboliska
figurer och stundom öfverdragen med marokäng. I
Sesostris’ graf finnes en harpspelande prest afbildad;
hans harpa har 13 strängar. Instrumentets framdel bär
hufvudet af en gudabild, prydd med den heliga psjent
(fig. 438).
Fig. 438. Fornegyptisk prest, spelande harpa.
Från egypterna, så antager man, öfvergick harpan till
hebreerna. För detta antagande finnes dock intet
bevis, ty vi ega hvarken från det gamla judariket
några bildliga framställningar i behåll, som gifva
bekräftelse åt en sådan åsigt, ej heller innehålla
de skriftliga monumenten något tillräckligt stöd
derför. Allt, som der berättas om den harpspelande
David m. m., låter lika väl, ja, ännu bättre lämpa sig
på andra instrument, och det i öfversättningen valda
namnet kan naturligtvis i och för sig ej utgöra någon
borgen för, att sjelfva sakerna varit de samma. Vi
finna i sjelfva verket ingenstädes uppgifvet, att
de båda instrument, kinnor och nebel,
som Luther i sin öfversättning benämt harpa, varit den egyptiska
harpan.
Hos grekerna deremot kunna vi med visshet förutsätta
bruket af harpan och likartade instrument, om än
lyran, kitaran och flera dylika stränginstrument ej
kunna anses vara de samma som nutidens harpa. En
mängd afbildningar, synnerligast från Pompeji och
andra syditalienska nejder, hvilka först tillegnat
sig grekisk sed och bildning, äro talande bevis
derför. Lyran synes ha varit det äldsta af dessa
instrument och bibehöll sig till det 10:e århundradet,
om än med några förändringar. Strängarnas antal
vexlade från tre till åtta; vanligtvis hade hon
fem. Flera strängar och i följd deraf äfven en annan
form hade psalterion, som för öfrigt, i likhet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
