Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harpan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Såsom gamla afbildningar utvisa, skilde sig 9:e
seklets harpa i sin form ganska litet från den
moderna. Men denna enklaste och så att säga
naturligaste form har instrumentet ej alltid
bibehållit. Jemte strängarnas växande antal, som
var en följd af den musikaliska smakens utbildning,
tillkommo mångahanda formförändringar, hvilka afsågo
att göra det i omfång växande instrumentet under
spelandet möjligt att bära. Man finner i gamla
handskrifter från 12:e århundradet afbildningar,
som föreställa harpor i de mest olika, ofta ganska
äfventyrliga former. Än ha de en fyrkantig, än en
trekantig, än åter en rund botten; än hvila de
på axeln med ett tvärstycke, hvars ända slutar
i fantastiska djurskepnader, än bäras de, som
minstrelharporna, i ett band kring halsen.
Fig. 440. Psalterion från 12:e århundradet.
I 16:e århundradet började harpan bortskymmas af andra
instrument. De i Spanien och Italien allmänt omtyckta
stränginstrumenten, gitarr, teorb, mandolin m. fl.,
undanträngde henne som soloinstrument, och endast
der nationalandan var beslägtad med hennes ton,
såsom på de britiska öarna, bibehöll hon
sitt gamla anseende. Den ännu i dag brukliga skotska
harpan är ett temligen ursprungligt instrument,
som föga skulle motsvara våra musikaliska begrepp. I
England och Frankrike deremot är harpan i allmännare
bruk; här har detta instrument äfven en fullkomligare
konstruktion och är i denna form onekligen att räkna
bland de skönaste af alla harmoniska tonverktyg.
Konsten har på senare tiden lyckats gifva harpan
en högre grad af fullkomlighet. Då det gamla
instrumentets besträngning endast var diatonisk
och sålunda föga lämplig för modulation, hvilket
utgjorde ett stort hinder för hennes användning
i nutidens musik, gjordes många försök att afhjelpa
denna brist. Kromatiska skalans införande
genom anbringande af flera strängar var ogörligt,
emedan instrumentet ej kunde förstoras utan att
allt för mycket försvåra spelandet. Till en början
hjelpte man sig, såsom marknadsharpisterna ännu i dag
göra, genom att spänna skrufven under spelandet och
derigenom höja de strängar, som stodo för lågt i den
nya tonarten, en halfton. Till den ändan anbragtes
rörliga hakar på den öfre skrufstocken. Måttet för
den snabba skrufningen vinnes genom öfning. Först
förkortade man strängen blott genom spänning med ett
finger. Men redan omkring 1720 uppfann den berömde
harpisten Hochbrucker från Donauwörth en inrättning,
som genom en trampinrättning sattes i rörelse och
derigenom förkortade strängarna vid skrufven. På
detta sätt uppkom pedalharpan, och denna konstruktion
gaf det sköna instrumentet en betydande grad af
fullkomlighet. Också spreds det nu snart öfver
hela Europa och riktades af instrumentbyggare och
konstnärer med ytterligare förbättringar. Det var i
synnerhet genom elsassaren Sebastian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
