Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harpan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erard, som i Paris grundade den der ännu bestående
berömda instrumentfabriken, pedalharpans mekanik
fullkomnades, i det han uppfann en ytterst sinnrik
konstruktion, som medelst en och samma pedal höjer
stämningen två halftoner efter hvarandra, hvarför
man nu kan räkna en sådan Erards pedalharpa till
de fullkomligaste instrument, som finnas. Sedan
Hochbruckers uppfinning hade en tid af hundra år
förflutit, hvarunder hans harpkonstruktion varit
allena herskande. Nu mera är denna harpa, hvilket
måhända är att beklaga, nästan alldeles undanskjuten,
emedan erardharpans höga pris (ofta 2 500 till 3 000
rdr) utgör ett hinder för hennes allmännare spridning.
Klangeffekten, tonfärgen hos detta slags
stränginstrument, beror dels af sen- eller
metallsträngens olika substans, dels och i
synnerhet af sättet att försätta strängarna
i svängning. Detta kan ske genom knäppning med
fingret eller med ett stift, såsom på mandolinen,
eller genom anslag med ett slags hammare, såsom på
pianot. Ju större olikheter strängens rörelser visa,
desto betydligare äro de höga öfvertonernas styrka
och antal; klangen blir skarp och skallrande, och
man finner här orsaken, hvarför en med ring knäpt
cittersträng klingar annorlunda än den med fingret
knäpta harpsträngen. I förra fallet är nämligen den
kant, som strängen bildar omkring ringens spetsiga
stift, skarpare, rörelsevågor löpa fram och åter
öfver hela strängen, hvilka förorsaka talrika höga
öfvertoner. Ett likartadt förhållande finner man hos
klaverinstrument, der strängarna anslås med en hård,
skarpkantig metallhammare, som genast efter anslaget
återstudsar från strängen, då deremot anslaget med ett
bredt, filtbeklädt hammarhufvud ej frambringar så
skarpa afbrott hos strängen, utan lemnar honom tid
att utbreda rörelsen och genast med hela sin längd komma i
transversalsvängningar.
Fig. 441. Pedalharpan.
Till harpan ansluter sig ett egendomligt
stränginstrument, som af luftdraget försättes i
vibration, den s. k. eolsharpan. "Eolsharpan är ett
instrument, hvilket, liksom det sjungande trädet i
den arabiska sagan, börjar klinga, då det beröres
af vinden. Tonerna likna den mildt svällande och
småningom åter bortdöende sången från aflägsna körer
och tyckas snarare vara ett genljud af öfverjordiska
väsens harmoniska fantasilek än ett verk af mensklig
konst." Så skildrar Matthisson effekten af detta enkla
instrument, som består af en platt, upprättstående,
ihålig resonanslåda, öfver hvilken 6-8 sensträngar
äro uppdragna i bredd och stämda i enklang. Då detta
instrument ställes i starkt luftdrag, som vidrör
strängarna efter längden, komma dessa i svängning,
och derigenom, att de antingen angifva sin egendomliga
grundton eller, i mån af skakningens styrka, dela
sig i mer eller mindre för sig sjelfva ljudande
aliqvottoner och sålunda frambringa en följd af
harmoniska partialtoner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
