- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / Andra bandet. Naturkrafterna och deras användning /
490

(1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harpan - Gitarren och cittran

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

komma på regellöst, men högst öfverraskande sätt
dessa harmoniska verkningar, hvartill så mången med
nöje och öfverraskning lyssnat.

Gitarrerna och cittrorna representera en hel klass af
stränginstrument, bestående af en rund, med ljudhål
försedd resonerande kropp, hvaröfver sen- eller
metallsträngar spännas, dem man genom knäppning
med fingrarna eller ett metallstift bringar att
ljuda. Till den ihåliga kroppen ansluter sig en
längre hals med strängskrufvar, hvilken tillika
tjenar till gripbräde för att genom nedtryckande med
fingret förkorta strängen och derigenom frambringa
högre toner. Detta gripbräde är försedt med små låga
tvärlister eller band, hvilka noggrant angifva den
stränglängd, som motsvarar de särskilda tonerna. Förr
benämde man hela denna instrumentklass lutor. Enligt
sagan skall ett sköldpaddsskal, som efter en
öfversvämning blifvit funnet på Nilens strand, gifvit
anledning till deras uppfinning. Öfver sköldpaddans
tomma skal spände uppfinnaren strängar, och då detta
lyckades, försökte man sedermera i trä och annat
material efterbilda den ihåliga kroppen. Denna sägen
antyder ej allenast, att hela denna instrumentfamilj
kommit till oss från orienten, utan äfven att de,
hvilkas ihåliga kropp är af päronformig gestalt,
torde vara de äldsta. Också voro de päronformigt
hvälfda instrumenten förr mest brukliga och förekommo
ännu i slutet af förra århundradet. Sedermera spändes
strängarna öfver ett stall, såsom på fiolerna. Ännu i
dag hafva inder, perser och araber lutor och gitarrer
af otaliga former, hvilka temligen närma sig den
ursprungliga. Afbildningen fig. 442 visar ett prof
härpå. Hos oss deremot ha, såsom lättare förfärdigade,
instrument med platt botten vunnit öfverhanden. Det
förr så stora antalet af dessa instrumentvarianter
har betydligt minskats, och de flesta känna vi endast
till namnet. Lutan, korlutan, mandoran och mandolinen,
teorben o. s. v. hörde samtliga hit. De voro ofta af
elliptisk form och hade en mjuk och mild ton.

Fig. 442. Indisk chelys.

De äldre lutorna hade endast få strängar; den
femsträngiga var länge i bruk; stämningen var:
c f a d f. Senare ökades de i höjd och djup med
två strängar. Efter hand erhöll lutan ända till 14
strängar. De högsta, chanterellerna, förde melodin,
medan de lägre, i dubbelkörer använda, tjenade till
harmonins förstärkning.

Den beslägtade mandolinen, som äfven kallas mandora,
mandurin, pandura m. m., var förnämligast hemma i
södra Italien och Spanien; dock spelades han äfven
i Tyskland, hvilket synes af serenaden i Don Juan,
som af Mozart skrefs för den napolitanska mandolinen,
hvars parti han vid operans första uppförande också
sjelf spelade.

Gitarren var, som sagdt, i början blott ett surrogat
för dessa instrument med hvälfd botten. Men då hans
förfärdigande föll sig billigare, vann han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:21:36 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/uppfinn/2/0502.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free