Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klaveret och de klaverartade instrumenten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hammarna i förbindelse med tangenter, medelst hvilka
strängarna kunde anslås. Detta anslagets skiljande
från tangentens häfkropp utgör den väsentliga
skilnaden mellan pianot och klaveret, och Cristofali,
som först genomförde denna tanke, uppnådde verkligen
med sitt instrument de åsyftade gradationerna i
tonstyrkan, hvilka ock gåfvo det nya instrumentet
dess särskilda namn: fortepiano. Då dess nya
mekanik redan 1711 genom afbildning och beskrifning
offentliggjordes i tryck, men alla andra dylika först
långt senare blefvo kända, måste vi från nämda år
datera uppfinningen af vårt nu varande piano.
Den förut omnämde orgelisten Christoph Gottlieb
Schröter från Hohenstein i Sachsen förevisade 1721
vid hofvet i Dresden två modeller, der likaledes
hammarna, i den ena nedifrån, i den andra uppifrån,
sattes i rörelse genom tangenter; men huru vida han
grundade sin enligt egen uppgift redan 1717 gjorda
uppfinning på Cristofalis försök, eller om hon var
sjelfständig, är nu mera naturligtvis svårt att
afgöra. För det senare alternativet talar emellertid
den långt ofullkomligare mekanismen hos hans modeller.
Något instrument efter Schröters modeller lär
ej förfärdigats, emedan han sjelf ej egde medel
dertill och hofvet i Dresden ej skänkte saken någon
synnerlig uppmärksamhet. Cristofalis piano hade
deremot redan 1711 verkligen kommit till utförande
och egde som vigtigaste beståndsdelar redan tvåarmade
häfstänger, utlösning och för hvarje hammare en
fri dämmare. Denna utmärkta mekanik står också
öfver de försök, som fransmännen de följande åren
gjorde. I Tyskland förfärdigades hammarklaver först
1728 af den berömde orgelbyggaren Silbermann,
som tillegnat sig och på flerfaldigt sätt förändrat
Schröters uppfinning. Dock gjorde den tidens tyska
pianoinstrument till och med hos de första musiker
i Tyskland, såsom Sebastian Bach, ej samma lycka
som de italienska. Instrumentet var tungspelt och
tonen svag i höjden. Det var först den skarpsinnige
orgelbyggaren J. A. Stein i Augsburg, som till den
grad lyckades göra instrumentets företräden gällande,
att hammarmekaniken småningom alldeles undanträngde
flygeln med korppennor. Schröters konstruktion, som
Stein lade till grund för sina instrument, skilde sig
i så måtto från Cristofalis, att hammarens axel stod
i en messingsgaffel, som lättrörligt inskrufvades i
ändan af tangenten, så att hammaren uppbars af sjelfva
tangenten, medan deremot hos Cristofali hammaren var
skild från tangenten.
De steinska instrumenten voro trekoriga och betalades
efter den tidens förhållanden ganska högt. För ett
t. ex., som sändes till Mainz, erhöll fabrikanten 100
louisdorer samt en ankare rheinskt vin. Stein afled
1792 och efterlemnade två barn, Andreas och Nanette, hvilka han undervisat i sin konst, så att dottern, som
en karl, arbetade med såg och hyfvel. Nanette gifte
sig sedan med pianoläraren Streicher i Wien och anlade
här en pianofabrik, hvari hennes man sedermera äfven
tog verksam del. De härifrån utgångna streicherska
flyglarna ansågos den tiden med rätta för de bästa
och grundlade det stora rykte, som wieninstrumenten
så länge nästan uteslutande åtnjöto i Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
