Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mekaniken - Klangfärg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ock endast i första oktaven koppar, men för öfrigt fin
jerntråd. Belastningen med denna tråd tvingar strängen
att svänga långsammare och sålunda gifva en djupare
ton. Metalltråden förhåller sig härvid, som hörde
han till sjelfva strängkroppens massa; öfverspinnes
t. ex. en sträng med så mycket tråd, som han sjelf
väger, ljuder han under för öfrigt lika förhållanden
en oktav lägre än samma nummer oöfverspunnet. En annan
väsentlig fördel af öfverspinningen är, att en mängd
bitoner, hvilka på enkla strängar, helst i basläget,
skulle gifva störande biljud, derigenom undertryckes.
Genom dubbel eller tredubbel besträngning (körer)
vinnes naturligtvis en större tonfullhet; ökandet
af strängarnas antal verkar det samma som deras
förstärkning. Alla smärre instrument äro derför
dubbelt besträngade (tvåkoriga), flyglarna deremot
trekoriga ända till det djupare basläget, der
likaledes tvåtalet uppträder.
Klangfärg. Det är ingalunda likgiltigt, hvilken punkt
på strängen af hammaren anslås. Anslås en sträng i
midten, kunna naturligtvis alla de öfvertoner, som här
ha en svängningsknut, ej göra sig gällande, emedan
den del, der hammaren vidrör strängen, just sättes
i den starkaste rörelsen. Men då tonfärgen uppkommer
genom ett sammanklingande af strängens grundton med
enskilda eller flera af dess öfvertoner, bland hvilka
under vissa omständigheter den ena eller andra till
och med kan öfverträffa grundtonen i intensitet,
måste bortfallandet af en hel följd af öfvertoner
(såsom den andra, fjerde, sjette, åttonde o. s. v.), i
följd hvaraf t. ex. klangen C då ej mera skulle bestå
af tonbeståndsdelarna c c’ g’ c’’ e’’ g’’ b’’ c’’’ – – – , utan fast mera endast af c g’ e’’ b’’ o. s. v., vara af det väsentligaste
inflytande på klangfärgen. Också har en i midten
anslagen sträng derför en ihålig näston, hvilken dock
genast ändras, om man anslår strängen på en annan
punkt, t. ex. på 1/3 af hans längd, hvarvid då den
tredje, sjette och nionde öfvertonen bortfaller, men
deremot c e’ c’’ e’’ b’’ c’’’ o. s. v. sammanklinga.
Men nu äro de högre öfvertonerna utöfver den åttonde sådana,
som ej mera passa i grundtonens durtreklang och hvilkas
bortfallande således ej allenast icke skadar pianots
klangfärg, utan till och med verkar renande. Genom ett
riktigt anbringande af hammarens anslagspunkt kan man
ganska väl åstadkomma detta bortfallande, och pianofabrikanterna
hafva hittills utan kännedom om orsaken låtit hammaren anslå de
mellersta stränglägena i 1/7 till 1/9 af längden i
känsla af, att den vackraste tonkarakter derigenom
skulle vinnas. Helmholtz har uti sitt redan
anförda verk uppvisat den vetenskapliga orsaken
till detta empiriska förfarande, och önskvärdt
vore, att instrumentbyggarna måtte skänka sådana
forskningsresultat behörig uppmärksamhet samt söka
förvärfva sig den härtill nödiga vetenskapliga
bildningen.
Sedan instrumentets konstfulla och mödosamma bygnad
till utseendet ändtligen är fullbordad och pianot
erhållit en ytlig stämning, återstår likväl ännu
mycket arbete. Nu kommer mekanikens och tonernas
utarbetande och egalisering.
Till en början måste hammarverkets och dämningens alla delar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
