Uppfinningarnas bok / Andra bandet. Naturkrafterna och deras användning / 511 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiolen och de fiolartade instrumenten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genom kolofonium göres kärft, och tonens höjande genom
strängens förkortning medelst dess nedtryckande på
ett långt, halsartadt gripbräde.

Figurerna 454 och 455 visa oss två arabiska
fioler. Hos inderna finner man fiolen som
ackompanjementinstrument, hvartill han ock i
medeltiden af de kringresande sångarna begagnades. Det
franska ordet för den då af jonglörerna brukade
tresträngiga fiolen, rabel eller rebek, härstammar
från det arabiska ordet rabib, som betyder ett slags
lyra. Ordet fiol af violin, violon är spanskt och
kommer af riolon.

Före 5:e århundradet voro stråkinstrumenten föga
kända i Europa. Efter nordmannatågen spriddes de och
tyckas redan tidigare varit i bruk hos de nordiska
folken. Deras rol var dock i alla händelser endast
underordnad, och deras tillverkningssätt ännu länge
simpelt och konstlöst. Först med 12:e århundradet
ändra de ofta form och benämning, och spelsättets
utbildning ledde äfven till förbättringar af
musikkroppen.

Fig. 456. Crout från 9:e seklet; efter en gammal miniatyrmålning.

Det äldsta förbättrade instrument af denna art
synes vara det, som i gamla handskrifter kallas
crout, ett ord, som sammanhänger med ett annat
beslägtadt instruments benämning, rote eller rota, och otvifvelaktigt härledde sig från den
latinska formen crotta. Crouten, som skall ha varit i bruk hos de
nordiska barderna, hade en aflång, på båda sidorna mer
eller mindre krökt tonkropp, en hals, som sammanhängde
med denna och i hvilken två öppningar tilläto venstra
handen att nedtrycka strängarna och dymedelst förändra
tonen. Strängarna, i början tre till antalet, voro
spända öfver ett stall. Längre fram ökades de till
fyra, ja, till sex, af hvilka dock två voro lösa. Den
spelande strök dem med en rak eller krökt stråke,
bespänd med en metallsträng eller med tagel. Utöfver
12:e århundradet har crouten ej bibehållit sig. Dock
ersattes han genom rote eller rota, som hufvudsakligen
spelades i 13:e århundradet och tyckes ha
uppfunnits for att frambringa en kombination af strängar, som strökos, och sådana, som knäptes. Kroppen var nedtill, der strängarna
äro fastgjorda, bredare än upptill åt gripbrädet och
hade fyra ljudhål. Halsen är sjelfständig och närmar
sig redan till nutidens fiolform. Men då lådan var
flack och strängarna ej heller tyckas ha hvilat på
ett stall, måste det ha varit förenadt med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>