Uppfinningarnas bok / Andra bandet. Naturkrafterna och deras användning / 516 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiolens beståndsdelar och teori

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lagrat sig på hvarandra med stor regelbundenhet
och få hvarken ligga hvarandra för nära eller på
för stort afstånd. Inuti den ihåliga kroppen är en
furulist fastlimmad sålunda, att han ligger precis
under venstra foten af stallet. På detta sätt står
den djupaste eller G-strängen på ett egendomligt
sätt i nära samband med locket. Diskantsträngarna
stödjas på sådant sätt, att under högra foten af
stallet inklämmes en liten vertikal, cylindrisk
pinne, som kallas ljudpinnen. I locket finnas de
redan nämda ljudhålen eller, som de efter sin form
kallas, f-hålen. De ha det allra största inflytande
på tonens bildning, men verka likväl på ett helt
annat sätt, än man fordom antog, nämligen att de
skulle gifva ett utlopp åt den instängda luftens
vibrationer. Strängarna löpa på längden öfver
resonansbottnen. De äro nedtill fastgjorda i en
liten trälist, stränghållaren, och spännas på ungefär
lika afstånd öfver det hvälfda stallet. Den behöriga
längden erhålla de derigenom, att vid fiolens kropp
är fäst den s. k. halsen, ett af långt trästycke,
i hvars öfre ända stämskrufvarna sitta. Halsen tjenar
till ett handtag, på hvilket den venstra handen genom
nedtryckning förkortar strängarna och derigenom efter
behag höjer deras ton. I sin ända löper halsen ut i
snäckan. Strängarna äro så ordnade, att de tjockare,
med metalltråd öfverdragna bassträngarna sitta till
venster och diskantsträngarna till höger. Stämningen
är från venster till höger g d # e. För
öfrigt har hon ej alltid varit den samma. Barbella
stämde t. ex. a d fis cis, Lolli d d # e, Paganini as
es b f o. s. v.

Fig. 462. Olika former af stråken.

Altfiolen, viola, skiljer sig från fiolinen genom en
något större korpus och saknar dennas högsta sträng,
hvaremot han har en ännu djupare sträng. Ännu större
kropp har violoncellen, hvilken derför vid spelandet
ej kan sättas mellan axeln och halsen, utan stödes mot
marken och hålles mellan knäna. Man har allt ifrån de
äldsta tider förfärdigat flera fiolartade instrument
af olika storlek och tonhöjd, och i 17:e århundradet
var i synnerhet ett af dem, viola da gamba,
mycket omtyckt. Det stod midt emellan altfiolen och
violoncellen och tjenade vid konserter hufvudsakligen
till att ackompanjera fiolen. Violoncellen i sin
nu varande gestalt har, enligt Anthony, blifvit
uppfunnen i början af förra århundradet af Tardieu,
en prest i Tarascon och broder till en på den tiden
berömd kapellmästare. Han hade i början fem strängar,
som voro stämda sålunda: C G d a d, men den femte
i ordningen, d, utelemnade man snart. I Frankrike
infördes violoncellen under Ludvig XIV. I orkestern
visade han sig för första gången 1720.

Kontrabasen (fig. 463) är ett stråkinstrument af
gröfsta kaliber. Han har mycket tjocka strängar,
hvilkas nedtryckande redan fordrar en betydlig kraft;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>