Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåsinstrumenten - Trumpeten och hornet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta musikens barndomstillstånd, är den s. k.
panflöjten[1],
en sammansättning af flera slutna pipor, bildade af
rörstycken med olika längd, på sådant sätt, att den pipa,
som har den lägsta tonen, den längsta, befinner sig i midten
och de kortare, som ha högre toner, äro ordnade i en
aftagande serie på båda sidor. Han förekommer stundom
ännu som leksak för barn, och man blåser uti honom som i
en ihålig nyckel, i det man låter luftströmmen stryka öfver
den lodräta mynningen och stöta emot dess bräddar.
Men snart nog gjorde man sig äfven till godo den
erfarenheten, att en luftpelare, som vibrerar i en
sluten pipa, förkortas, om man ger honom tillfälle att
taga vägen utåt, innan han når pipans botten. Skär man
således i en pipa flera hål på längden, gifva dessa,
om de öppnas ett i sönder, vid blåsning olika toner,
hvilka motsvara öppna pipor af samma längd som den
öppna pipändans afstånd från motsvarande hål. Dessa
hål borrades strax från början så, att de kunde hållas
slutna med fingrarna. Genom att öppna det ena eller
andra hålet kunde man sålunda framkalla den ton, man
ville. Våra flöjter, klarinetter, fagotter m. fl. äro
exempel på sådana instrument, hvilkas första början
vi redan i herdepipan så väl som i kinesernas urgamla
sjeng kunna iakttaga.
Fig. 466. Keltisk trumpet.
Hela serien af blåsinstrument låter sålunda
dela sig i tre hufvudklasser: sådana
som endast gifva en enda ton, vare sig att de
förete öppna eller täckta pipor, och som vi finna
representerade i orgeln; sådana som, medan rörens
längd förblir den samma, genom olika blåsning gifva
flera toner, såsom trumpeten, valdhornet m. fl.,
hvilka ha kittelformiga munstycken, och slutligen
sådana, i hvilka den olika tonhöjden för hvarje
gång åstadkommes genom den vibrerande luftpelarens
förlängning eller förkortning. De sistnämda åter
äro till sin natur mycket olika, allt efter som
förändringen i vibrationen åstadkommes genom en
verklig förändring af rörets längd eller genom
sidohål. En fortsatt betraktelse för oss sålunda in
på flera olika vägar, och vi skola nu undersöka de
särskilda instrumenten, åtminstone de vigtigaste af
dem, hvart för sig.
Trumpeten och hornet. De äldsta blåsinstrumenten
voro alla af det slag, att endast några få noga
bestämda toner genom dem kommo till användning,
således antingen öppna rör, som blott kunde gifva
en enda ton, eller sådana, som medelst tonhål
medgifva en viss omvexling. Till de sistnämda höra
utan tvifvel de instrument, hvilka man i forntiden
gaf namn af flöjter; dock få vi ej under detta namn
tänka oss våra nu varande tvärflöjter, utan snarare
instrument, som till konstruktion och behandling
mera öfverensstämde med våra klarinetter och oboer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
