Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klarinetten, oboen, fagotten - Flöjten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vissa mässingsinstrument, och derigenom har
musikapparaten äfven på detta område ernått en
rikhaltighet, som bäst åskådliggöres genom den
här bifogade afbildningen (fig. 481) af de saxska
instrumenten.
Flöjten. Ett till sättet att frambringa toner nytt
slag af instrument är det, der luften i rörets inre ej
genom vibrerande, elastiska kroppar, utan genom sin
återstudsning från motstående kanter ömsom förtätas
och förtunnas, hvarigenom den dermed sammanhängande
luftpelaren försättes i svängning. En ihålig nyckel,
hvari vi blåsa, visar oss den enkla form, som i den
gamla panflöjten på det mest ursprungliga sätt
träder oss till mötes. De instrument, som grunda
sig på denna princip, kalla vi flöjtartade. Med
dem få vi dock ej förvexla de antika instrument,
som man betecknar med namnet flöjt. Enligt den
gamla myten skulle Pallas Atene ha bortkastat
den af henne uppfunna flöjten och förbannat hvar
och en, som åter upptoge honom, emedan gudinnan,
utskrattad af Juno och Venus, först i en källa vid
foten af Ida upptäckt, huru löjlig och ful de vid
instrumentets spelande uppblåsta kinderna gjorde
henne. Redan denna myt borde vara tillräcklig att
öfvertyga fornforskarna om, att det instrument,
som de gamla betecknade med ordet aulos, alls icke
får förvexlas med vår flöjt. Men ännu mera borde det
ofta omtalade förhållandet, att de gamla virtuoserna,
för att vid flöjtblåsningen ej spräcka kinderna,
ombundo dem och munnen med en skinnrem, leda till
den förmodan, att de gamlas aulos måste ha haft
mera likhet med vår oboe eller med klarinetten. I
sjelfva verket se vi äfven på gamla afbildningar den
s. k. flöjten utgöra ett koniskt instrument, försedt
med tre till fem tonhål och i nedre ändan ofta med
ett klockstycke.
I sin nu varande form synes flöjten vara en tysk
uppfinning, som leder sitt ursprung från den
s. k. schweizarflöjten. Regementsmusiken utgjordes
i äldre tider af trumslagare och pipblåsare. De
sistnämda blåste på cylindriska instrument,
hvilka i början endast hade sex tonhål. Det sjunde
hålet för tummen tillkom först senare, och det
åttonde tillades af den berömde flöjtvirtuosen
Quanz. Flöjtens princip är således ofantligt enkel,
och deruti ligger orsaken till den rena, fina tonen,
som dock visserligen har någonting vekt, hvarför
instrumentet också företrädesvis var omtyckt under
den sentimentala gessnerska perioden. Men för den
musikaliska användningen medför denna konstruktionens
enkelhet ej obetydliga hinder, ty då man med blott
åtta tonhål måste frambringa en serie af minst några
och tretio toner, blifva äfven här genom sättet att
behandla instrumentet de akustiska förhållandena så
invecklade, att tonerna ej allenast lätt blifva orena,
utan äfven deras frambringande för den spelande medför
stora svårigheter. Flöjtens förfärdigande måste derför
äfven betraktas som en af instrumentmakeriets svåraste
uppgifter, och i sjelfva verket ha de problem, som
härvid framställa sig, först i nyare tid genom Böhm
i München blifvit lösta. Böhm ökade tonhålens antal,
i det han anbragte fjorton sådana, från c’ till c’’,
och förlade dem just på det ställe, der de enligt
beräkning måste ligga, samt gaf dem en så stor
diameter som möjligt. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
