Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värmets uppmätning - Hvad värme är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skala försedd skifva, hvarpå värmegraden angifves
genom qvicksilfverspelarens höjd. Skalans indelning är
olika på olika termometrar och sålunda helt och hållet
godtycklig, hvaraf följer, att den deraf beroende
skilnaden mellan värme och köld saknar all verklig
grund. Innan vi gå vidare, torde här vara på sin plats
att i korthet omnämna värmets förnämsta verkningar.
Hvad värme är, derom ha filosoferna allt sedan de
äldsta tider hyst de mest skiljaktiga meningar. Då
alla fysikaliska företeelser voro förbundna med
värmefenomen, föranleddes man ganska tidigt att anse
värmet för den förnämsta drifkraften i naturen, och
ända till nyaste tider ha de åsigter, man bildade sig
om den sinliga verlden i allmänhet, varit beroende
af den föreställning, man gjorde sig om värmets
natur. Hvarje förändrad uppfattning häraf har, i
samma mån hon blifvit allmänt antagen, utöfvat sitt
omgestaltande inflytande på naturforskningens alla
teorier och metoder.
I forntiden ansåg man värmet, och dermed äfven elden,
för ett element, ett fint eteriskt ämne, olikt de
materiela kropparnas massa, utan att göra sig reda
för dess egenskaper. Först Bacon af Verulam antog
vissa vågformiga rörelser hos kropparnas minsta delar
som grund för värmefenomenen, och Newton hyllade
samma åsigt, åtminstone med afseende på kropparnas
glödande tillstånd, då de i följd af värmet utstråla
ljus. Dessutom lämpade det sig väl för förklaringen
af åtskilliga företeelser att antaga en särskild
värmemateria, hvilken åsigt under hans efterföljare
allt mer befäste sig och i Boerhaves och Eulers
teorier öfver elden fann ett bestämdt uttryck. Man
talade då om ett särskildt värmeämne eller en
eldmateria, hvars tillströmmande eller bortgående
försatte kropparna i olika värmetillstånd och på samma
gång meddelade dem nya kemiska egenskaper, en åsigt,
som erhöll ett skenbart stöd i kropparnas syrsättning
vid upphettning och i metallernas kalcinering,
och hvarigenom en länge herskande falsk teori inom
kemin grundlades.
Nu mera antages allmänt, att värme så väl som ljus
uppkommer derigenom, att molekyler af en eller
annan orsak försättas i svängningsrörelser. Värmets
egenskap att kunna förvandlas till ljus och vidare
det nära sammanhang, som förefinnes mellan alla
fysikaliska förändringar, som utgöra yttringar af
en och samma kraft, tvinga oss att för dem alla
antaga en gemensam grundform, vibrationsrörelsen. Vi
finna derför också, att kropparna förete likartade
egenskaper i sitt förhållande till värmet som till
ljuset, elektriciteten o. s. v. Vi finna kroppar,
som hastigt upptaga och fördela värme genom hela
sin massa, andra åter, som göra mer eller mindre
motstånd mot värmets rörelse: goda
och dåliga värmeledare. Till de förra
höra metaller, glas, porslin, sten o. d., till de
senare torr luft, trä, skinn, tyg o. s. v. Värmet
öfvergår från en kropp till en annan ej blott genom
omedelbar beröring, utan äfven genom strålning.
Värmestrålarna återkastas och brytas på samma sätt
som ljusstrålarna, såsom brännspegeln och brännglaset
bevisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
