Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värmet i naturens hushållning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dimensioner som jorden, en värmemängd, tillräcklig att
bringa vår jords alla beståndsdelar i gasform. Om
jorden, sedan hon bragts till hvila, i följd af den
allmänna tyngdlagen fölle till solen, skulle, då hon
vid sin stöt mot solen hejdades, utvecklas en lika
stor värmemängd, som kan erhållas genom förbränning
af 5 600 massiva jordklot af rent kol.
Man antager således, att före verldskropparnas
bildning hela den massa, hvaraf de bestå, var
likformigt fördelad i den oändliga rymden, der
de särskilda beståndsdelarna voro blandade om
hvarandra. Så länge samma temperatur och täthet
rådde öfver allt, rådde också jemvigt och hvila; men
om jemvigten någonstädes rubbades, om partiklarnas
ömsesidiga attraktion på något ställe åstadkom en
förtätning, alstrades genom denna förtätning värme,
hvarigenom de nybildade fastare massorna förvandlades
till glödande droppar, som sväfvade i rymden. Man
antager, att dessa verkningar framkallades deraf,
att jemvigten på något ställe stördes och att dermed
följde hvirflande rörelser, som sedan gåfvo upphof
till himlakropparnas regelbundna rörelser. Rörande
orsaken till denna jemvigtens rubbning och den
hvirflande rörelsen kunna vi naturligtvis ej ens
uppställa en hypotes.
Den rymd, inom hvilken en dylik förtätning egt
rum, blef sedan området för ett solsystem. Från
den förtätade massan afskilde sig i följd af
centrifugalkraften några delar och kretsade i
elliptiska eller cirkelformiga banor omkring den
större kärnan. Genom de afskilda massornas rotation
kring sina axlar afskildes på samma sätt från dem
andra delar, som bildade månar eller drabanter till
den himlakropp, hvarifrån de närmast utgått.
Verldsrymden, d. v. s. rymden närmast omkring
vårt solsystem, är kall och kallare än den lägsta
temperatur, som vintern hos oss kan åstadkomma.
På grund af verkstälda observationer antager man,
att verldsrymdens temperatur ej öfverstiger -54°
C., men sannolikt är mycket lägre. Naturkrafterna
sträfva oupphörligt att utjemna motsatserna. Från
en varmare kropp utstrålar värme till den kallare,
och af denna orsak förlora de i följd af sin
höga temperatur smälta himlakropparna oupphörligt
värme och svalna allt mer och hastigare, i samma
mån deras massa är liten. Emedan den väsentligaste
värmeförlusten uppkommer genom utstrålning från ytan,
antager denna först fast form och bildar ett skal
omkring deri inre glödande kärnan. Gasutvecklingar
och andra rörelser i denna senare förorsaka dock
bristningar i det yttre skalet, och genom de sålunda
bildade öppningarna eller sprickorna utflyter en del
af den inre massan och bildar de första vulkaniska
aflagringarna. Ju tjockare skalet är, desto större
motstånd utöfvar det mot den inre påtryckningen, och
i samma mån förekomma de vulkaniska utbrotten mera
sällan. Den nu mindre lättflytande massan upptornar
sig till väldiga bergryggar, då hon framtränger genom
sprickorna i den yttre skorpan. Slutligen förekomma
ej vidare några större remnor, utan endast mindre
öppningar, genom hvilka tid efter annan den genom
kemiska eller mekaniska krafter frampressade massan
utflyter. Dessa öppningar, som vi kalla vulkaner,
tjenstgöra som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
