Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalorik- eller varmluftsmaskinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bränslebesparande, utföll dock ej försöket
tillfredsställande, emedan hastigheten var mindre än
den, som uppnåddes vid användande af ångkraft. Man
hörde på länge ingenting om varmluftsmaskinen;
Ericsson arbetade dock fortfarande på hans
fulländning, nu mera utgående från den åsigten,
att han inom den mindre industrin, der en
jemförelsevis liten drifkraft erfordras, skulle
erhålla sin fördelaktigaste användning. Ericssons
varmluftsmaskin, sådan han temligen allmänt i de
flesta länder användes, var i sjelfva verket en ny
uppfinning. Häri grundar sig på följande förhållanden.
Om temperaturen hos en viss mängd atmosferisk luft
höjes 100° C., utvidgar hon sig med något mer än
1/3 af sin ursprungliga volym (0,3665), om trycket
bibehålles oförändradt, eller ökar sitt tryck i samma
förhållande, om hon ej ändrar sin volym. Detta gäller
ej blott mellan temperaturgränserna 0° och 100°, utan
äfven deröfver och, derunder eller i allmänhet för
hvarje dylik temperaturförändring. Häraf följer, att
luften för en temperaturtillökning af 273° C. utvidgar
sig till dubbla och för en temperaturförhöjning af
546° C. till tredubbla volymen eller, om hon ej får
tillfälle att utvidga sig, ökar sitt tryck i samma
förhållande. Att detta tryck skall kunna användas
för framdrifvande af en kolf, är tydligt, om också
det praktiska utförandet deraf möter större eller
mindre svårigheter.
Ericssons varmluftsmaskin är enkelt verkande,
d. v. s. den i arbetscylindern inneslutna luften
framdrifver kolfven blott åt ett håll, och hans
tillbakagående förorsakas af framhärdigheten hos
svänghjulet, som för detta ändamål måste erhålla
temligen betydliga dimensioner. Vill man erhålla
en jemnare gång och ändock kunna använda ett mindre
svänghjul, kan man hopkoppla två maskiner så, att de
gemensamt verka på samma svänghjulsaxel. Cylindern
är, liksom på den gamla atmosferiska ångmaskinen,
öppen i ena ändan eller rättare endast tillsluten
af arbetskolfven. Vid den andra ändan är eldstaden
A anbragt, så som fig. 523 visar i vertikal
genomskärning.
Eldstaden är anbragt i en tackjernscylinder med
bugtig botten, den s. k. hettaren. Emot denna rör
sig kolfven B, matarkolfven. Denna är på sin inre,
åt hettaren vända sida konkav, så att han passar efter
hettarens bugtiga botten. Han är derjemte försedd med
en plåtcylinder c c’, hvilken i kolfvens innersta
läge helt och hållet omgifver hettaren och i detta
läge upptager en del af det derifrån utstrålande
värmet. Förbränningsalstren stiga från rosten genom
kanalen D, kringspola den bakre delen af cylindern
och bortgå slutligen genom skorstenen E.
Vid hvarje kolfslag, maskinen gör, införes en viss
luftmängd i cylindern, sammantryckes, tvingas att
bestryka hettarens inåt cylindern vända yta, upphettas
dervid, hvarigenom hennes pression ökas, utvidgas och
skjuter fram den yttre s. k. arbetskolfven. I fig. 523
se vi båda kolfvarna B och C tätt intill hvarandra
i deras yttersta läge. De äro genom en särskild
häfstångsmekanism så förbundna med hvarandra, att
under deras fram- och återgående rörelse afståndet
emellan dem förändras. Den yttre eller arbetskolfven
rör sig vida långsammare och har blott ungefär hälften
så långt slag som den inre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
