Print (PDF) - On this page / på denna sida - Bergsprängningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vanligen fortgår stensprängningen från bergets
yta åt sidan och nedåt, och detta arbetssätt
kallas dagbrytning, men ej sällan, i synnerhet
när den brytvärda bergarten endast förekommer som
en jemförelsevis tunn inlagring i det öfriga berget,
blir hon föremål för en formlig grufbrytning.
Stenbrytaren går då in i berget med
källarlika hvalf eller kamrar, som blifva allt
större och utgrena sig allt mer, allt efter som
han med kilhackan eller hammare och kil eller
medelst skjutning bryter löst samt för bort det
ena stycket efter det andra af den stenart,
för hvars tillgodogörande det underjordiska
stenbrottet blifvit anlagdt. Till takets uppbärande
qvarlemnas stenpelare, och slutligen kan ett sådant
stenbrott invändigt få utseende af en höghvälfd
tempelbygnad med en mängd pelarrader. Ett utmärkt
exempel på detta slags stensprängning har man
i det namnkunniga underjordiska stenbrottet vid
Petersberg i närheten af Maastricht. Redan romarna
togo här sitt bygnadsämne, en så kallad sandsten,
som rätteligen är tuffkrita, och ännu fortgår der
brytningen med stor liflighet. Vid Mosel, i närheten
af Trier, hafva i nyare tid flera liknande stenbrott
blifvit öppnade. Man bryter här för dombygnaden
i Köln en sten så mjuk, att han låter såga sönder
sig och kan användas till det finaste sten- och
bildhuggeriarbete. Fordom voro sådana underjordiska
stenbrott mera vanliga än nu. Man insparde derigenom
den ofta dryga dagrymningskostnaden.
Äfven katakomberna, som tjenade till tillflyktsort åt
Italiens första kristna, dit de drogo sig undan för
att i hemlighet hålla sin gudstjenst, der martyrerna
begrofvos och af hvilka sedermera blifvit praktfulla
kyrkor, voro ursprungligen ingenting annat än
underjordiska stenbrott. De största, uppkallade efter
den helige Sebastian, förekomma i vulkanisk tuff vid
Rom. De konstgjorda grottorna sträcka sig mer än en
mil under jorden med gallerier af 13 till 20 fots
höjd och bredd. Från hufvudgången utlöpa till höger
och venster formliga underjordiska gator, som äro
sammanbundna med hvarandra och försedda med talrika
sidonisjer, ofta i flera rader öfver hvarandra. Äfven
i det öfriga Italien, men i synnerhet vid Napoli, samt
på Medelhafvets öar och i andra länder påträffar man
katakomber, som likaledes nästan öfver allt användts
till begrafningsplatser och andra heliga bruk. Af
nyare ursprung äro stenbrotten eller katakomberna
under Paris, som år 1786 fingo mottaga alla de
ben och skelett, som uppgräfts från flera nedlagda
kyrkogårdar.
Labyrinterna vid Syracusa och på Kreta samt
grottemplet på Elefante äro andra bekanta
exempel på underjordiska stenbrott. Hit höra ock de
grekiska marmorbrotten på Paros och Tinos, Egyptens
grafgrottor samt de underjordiska palatsen vid
sjön Van i Kurdistan. Ännu under medeltiden anlades
flerstädes i Tyskland liknande stenbrott, i synnerhet
för erhållande af kalksten till murbruksberedning.
Trass, puzzolanjord, gips och takskiffer brytas vanligen
på grufvis, emedan de oftast förekomma i jemförelsevis
så smala eller brant stupande lager, att dagbrytning
skulle blifva högt kostsam. Men man måste då här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
