Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alkemins tidehvarf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu mera hufvudsak, och kemin fick, så länge hon
bibehöll denna falska hufvudriktning, namnet alkemi.
Man vet ej med säkerhet, när och från hvem denna
åsigt om metallerna utgått. Sannolikt har hon
uppkommit genom en falsk tydning af åtskilliga för
den empiriska naturforskningen redan då bekanta
rön. Så t. ex. visste man, att jern, lagdt i en
lösning af blå vitriol, efter hand försvinner, men
att i stället erhålles koppar, och då man ej visste,
att kopparn redan fans i den blå vätskan, ur hvilken
han utträngdes af jernet, trodde man, att den ena
metallen blifvit förvandlad till den andra.
Från Egypten kom alkemin till Grekland och Spanien,
i hvilket senare land vi under det åttonde århundradet
finna araberna dermed ifrigt syselsatta. Bland den
tidens kemister ha vi som den förnämste och äldste
att i synnerhet framhålla Geber, som för vetenskapen
uträttat vida mer än hans efterföljare Razes, Avicenna,
Avenzoar, Albukases m. fl. Från det tolfte
århundradet blefvo dock araberna öfverflyglade af
det vestra Europa, som dels medelbarligen öfver
Spanien, Italien (den medicinska skolan i Salerno)
och Grekland, dels omedelbart genom korstågen kom i
beröring med österlandet.
Och här i Europa börjar nu, i synnerhet med det
trettonde århundradet, guldmakeriets egentliga
blomstringstid, under hvilken de guldhungrande
furstarnas palats blifva samlingsorter för bedrägliga och
bedragna adepter. Ty ehuru andar, sådana som Albertus
Magnus, Roger Bacon och Arnoldus Villanovanus,
drefvo sina alkemistiska undersökningar med ädelt,
vetenskapligt allvar, funnos dock många andra, som
ganska snart gåfvo vika för den stora frestelsen
att med stöd af de förras auktoritet öppna ett
ordentligt och ganska inbringande fälttåg mot mängdens
lättrogenhet. Ja, vi kunna ofta knapt värja oss
från den tanken, att en eller annan vetenskapligt
bildad alkemist, ehuru han synes gå sin väg fram
i full öfvertygelse om möjligheten att kunna uppnå
det eftersträfvade målet, dock verkligen anat, att
han arbetade förgäfves, men ej velat afhända sig den
trollmakt öfver de lättrogna sinnena, som låg i hans
föregifna insigter i den hemliga vetenskapen. Jemte
sådana män som Raymundus Lullus, Isaak och Johan
Hollandus, Bernardo di Trevigo, George Ripley, Thomas
Norton och Basilius Valentinus träffa vi ett
stort antal omisskänliga bedragare, hvilkas ättefader
synes ha varit den mångberyktade Nicolas Flamel,
hvilken påstod sig genom sina metallförvandlingar
ha förvärfvat så stora rikedomar, att han kunnat på
egen hand grunda och rikt begåfva 14 hospital och 7
kyrkor. Ännu bättre måste det ha lyckats Hieronymus
Crinot, som lät förstå, att han med de rikedomar,
de visas sten inbragt honom, bygt vid pass 1 300
kyrkor. Furstar och hof mottogo med öppna armar dylika
storordiga äfventyrare och omhuldade dem på bästa
sätt, ty äfven bland jordens mäktiga funnos då rätt
många och ganska ifriga alkemister, som laborerade på
egen hand och naturligtvis alla gerna ville så fort
som möjligt komma i besittning af den ovärderliga
hemligheten. Och lyckades dem detta ej med godo,
försökte de slutligen, hvad stränghet kunde uträtta,
men lika förgäfves. Då engelsmannen Kelley hvarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
