Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den flogistiska teorin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den äldsta och länge äfven den enda, som förmådde
samordna det rika förrådet af mer och mindre strödda
kemiska kunskaper till ett vetenskapligt helt, och
härigenom förklaras ganska lätt det erkännande,
hon rönte. Mycket bestämdare än Stahls samtida,
t. ex. Boerhave, uttala sig för denna teori hans
efterföljare: Kaspar Neumann, Eller, Johann Heinrich
Pott och den utmärkte Andreas Sigismund Marggraf, hvars namn genom upptäckandet af hvitbetans
sockerhalt och de anvisningar, han gaf för sockrets
utvinnande, är nära förenadt med en af den nyare
kemiska teknologins vigtigaste grenar. De, som utom
Tyskland mest bidrogo till den flogistiska teorins
utbredning, voro Etienne François Geoffroy och hans
bror Claude Joseph, Jean Hellot, Louis Duhamel och
Joseph Macquer (född 1718, död 1784).
Den flogistiska teorins historia sammanfaller under
denna tid helt och hållet med kemins allmänna,
ty flogiston spelade hufvudrolen ej allenast i de
vigtigaste då kända kemiska processerna, utan äfven
i snart sagdt alla andra materiela förhållanden och
förändringar. Med den relativa myckenheten af detta,
som man trodde, öfver allt förekommande ämne samt den
olika graden af dess utjagande sattes de yttre tingens
kemiska egenskaper och deras inverkan på hvarandra i
nära sammanhang. Så t. ex. ansågs flogiston vara det
ämne, som åstadkom den vackra färgen i berlinblått,
emedan genom upphettning denna färg förstördes.
Men småningom gjordes dock allt flera rön, för hvilkas
förklaring den flogistiska teorin ej längre ville
räcka till. Af den röda qvicksilfveroxiden erhölls
genom upphettning metalliskt qvicksilfver, utan
att härtill behöfdes något ämne, som hade flogiston
att aflåta. Dessa och dylika sakförhållanden kunde
ej annat än rubba förtroendet till den herskande
åsigten, och det är i synnerhet tre engelska kemister,
Black, Cavendish och Priestley, som ur denna
synpunkt förtjena omnämnas, emedan de genom sina arbeten mest
bidrogo till den flogistiska bygnadens stundande
fall. Genom Newton hade i naturforskningen en
viss matematisk stränghet ingjutits, och härigenom
förklaras den helsosamma, nyktra naturåskådning,
som utmärkte den engelske naturforskaren gent emot
de utländska kemisternas öfvervägande håg för
spekulativt grubbel. Till och med när han bekände
sig till deras åsigter, skedde det mera till formen
än i verkligheten.
Ehuru Black måhända till en början verkligen hyllade
Stahls teori, blef han dock, emedan han lärde, att
vid den kemiska forskningen synnerligt afseende borde
fästas vid de qvantitativa förhållandena, en af dem,
som mest bidrogo till samma teoris undergräfvande,
och han drog ej i betänkande att ansluta sig till
nya åsigter, när de gamlas oriktighet blifvit
ådagalagd. Flera af hans egna forskningsresultat
kunde efter det då gängse föreställningssättet ej
förklaras, men i synnerhet blef hans upptäckt, att
en gas, kolsyra, kunde förena sig med de kaustika
alkalierna, hvilka derigenom förlorade sin frätande
egenskap, samt att hvarje sådan förening vägde mera
än det kaustika alkali, det innehöll, ett i flera
hänseenden högst vigtigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
